Här kommer en liten sång.

Jag hittade denna bland mina gömmor

och jag kan ej melodin.

Är det någon som vet om

det är en känd melodi eller inte.

Kommentera gärna om ni vet vad

det är för någon melodi.

Kram.

//Maria.

Ett litet pyssel kommer här.

Kram.

//Maria.

Bortom slottets murar.

Smarta Belle syns ofta sitta

i slottsbibliotekets lugna vrå.

Omgiven av sian böcker

bättre kan hon knappast må.

Med böcker kan hon drömma

och resa vart hon vill.

Bortom slottets murar

dit där tiden aldrig står still.

Vår tids paradox är att vi har högre byggnader, 

men lägre tålamod.

Bredare motorvägar, men smalare synvinklar. 

Vi slösar mycket, men har kvar lite. 

Vi köper mer, men njuter mindre av det.

Vi har större hus, men mindre familjer. 

Mer bekvämligheter, men mindre tid. 

Vi har större klasskillnader, men mindre sunt förnuft. 

Mer kunskap, men mindre omdöme. 

Fler experter, men mer problem. 

Mer medicin, men mindre välmående.

Vi har flerdubblat våra ägodelar, 

men reducerat vår uppfattning om värde. 

Vi pratar för mycket, älskar för sällan och hatar för ofta. 

Vi har lärt oss att klara dagen, men inte att klara ett helt liv. 

Vi har lagt år till livet och inte liv till åren.

Vi har varit hela vägen till månen och tillbaka, 

men har problem att korsa gatan för att möta den nya grannen.

Vi har besegrat yttre rymden, men inte den inre rymden. 

Vi har städat upp i luften, men förorenat våra själar. 

Vi har lyckats bryta ner atomen i mindre bitar, 

men inte våra egna fördomar.

Vi har höga inkomster, men lägre moral. 

Vi har fått ett överskott av kvantitet, 

men ett underskott av kvalitet.

Vi lever i en tid av dubbla inkomster, 

men med fler skilsmässor i en tid av vackra hus, men brustna hem.

Det är en tid då det finns mycket i skyltfönstret, 

och ingenting på lagret.

-Okänd Författare-

Man får ta seden dit man kommer.

Man kan inte både ha och äta kakan.

Man har aldrig roligare än vad man gör sig själv.

Man lär så länge man lever.

Man är alltid sig själv närmast.

Man måste lära sig krypa innan man kan gå.

Man måste rätta munnen efter matsäcken.

Man måste smida medan järnet är varmt.

Man saknar inte kon, förrän båset är tomt.

Man skall inte bita den hand, som föder en.

Man skall inte dra allt över en kam.

Man skall inte döma hunden efter håren.

Man skall inte gråta över spilld mjölk.

Man skall inte gå över ån efter vatten.

Man skall inte kasta sten i glashus.

Man skall inte köpa grisen i säcken.

Man skall inte ropa hej förrän man är över bäcken.

Man skall inte såga av den gren man själv sitter på.

Man skall inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten.

Man skall tala med bönder på bönders språk och med lärde män på latin.

Man är alltid sig själv närmast.

Morgonstund har guld i mund.

Mycket ska man höra, innan öronen faller av.

Mycket vill ha mer.

Många bäckar små gör en stor å.

Vad än våra händer rör vid så lämnar vi fingeravtryck.

På väggar, möbler, dörrhandtag, böcker, papper ja allt.

Det är oundvikligt. Med vår beröring lämnar vi igenkänningstecken.
Var jag än går idag önskar jag att jag också ska få lämna hjärtavtryck.

Avtryck av medkänsla, av förståelse och av kärlek.

Må mitt hjärta röra vid en ensam granne, en ledsen dotter,

en orolig mamma, en åldrande morfar.

Sänd mig ut idag att lämna hjärtavtryck.

Och om någon säger: "Jag kände din beröring"

- må de också känna kärleken i mitt hjärta.

Fyra personer.

De kallades:

Alla, Någon, Vem-som-helst och Ingen.

Ett arbete skulle utföras och alla trodde att någon skulle göra det.

Vem-som-helst hade kunnat göra det, men Ingen gjorde det.

Någon blev arg därför att det var Allas uppgift.

Alla trodde att Vem-som-helst kunde göra det,

men Ingen insåg att Alla skulle strunta i det.

Det hela slutade med att Alla skyllde på Någon,

när Ingen gjorde vad Vem-som-helst kunde ha gjort!