Sagan om den lilla gula bilen.

Författare: Okänd.

På plåtverkstan stod en liten gul bil och såg sur ut.

Den var sur för att den var bucklig,

och den var bucklig för att den hade kört i diket.

Eller körts, kanske man ska säga.
- Jag såg att det var löst grus på vägen,

berättade bilen för sina likaledes buckliga kompisar,

och jag ville köra långsamt där.

Men Olle, han bara körde på som vanligt, han.

- Hur gick det? frågade en blå bil till vänster.
- Ja, Olle klarade sig med en stukad hand. Men titta på mig, va.

Trasiga lyktor, trasig vindruta och så alla dessa repor och bucklor.
- Ja, det är ett elände, sa en röd bil till höger.

Folk fattar inte att det gör ont.

Efter en vecka var den gula bilen lagad

och skulle köras ut från verkstan.

Bilmekanikern öppnade stora porten mot gatan,

och just när han hade gjort det gjorde

den lilla gula bilen en riktig rivstart.

Den körde fort förbi mekanikern.

Men väl ute på vägen saktade den ner och körde snyggt och ordentligt.

Härligt, tänkte bilen. Det här har jag alltid drömt om.

Det var det konstigaste jag varit med om, sa mekanikern för sig själv,

 jag måste nog ringa polisen. Och det gjorde han.
Solen sken så varmt. På ömse sidor av vägen var det ljusgröna hagar,

mörkgröna skogar, blåa sjöar. . .

Några hästar gick och betade på en äng till höger.

Bilen vinkade åt hästarna.

Några kor betade på andra sidan av vägen.

Bilen vinkade till korna.

Så var det plötsligt motorväg och i högerfilen

segade sig två långtradare fram.

Lilla bilen tyckte det var lika bra att köra om.

Den såg noga efter att ingen var på väg att köra ikapp i vänsterfilen,

och så körde den om. Föraren i första bilen spärrade upp ögonen.

Har jag fått fel på synen eller är bilen fjärrstyrd, tänkte han.

Sen tog han sig en klunk läsk ur burken han hade bredvid sig.

Kan vara värmen, tänkte han.

 Föraren i den andra bilen svängde in på en parkeringsficka

som turligt nog dök upp och ringde polisen.

Lilla bilen körde vidare. Snart lämnade den motorvägen,

för den tyckte bäst om att köra på småvägar

så den hann titta sig omkring lite.

Ett tu tre fick den väja för en pojke som hade kört omkull med sin cykel.

Bilen bromsade in och backade sedan tillbaka till pojken.
Pojken verkade väldigt ledsen och hade gjort sig ganska illa.

Han hade skrapat ena armen och kunde knappt stödja på höger ben.

Lilla bilen öppnade ena bakdörren.

Pojken kravlade sig in.

Bildörren stängdes och bilen for iväg.

Raka vägen till sjukhusakuten for den.

Ända fram till porten.
Pojken kravlade sig ur och skulle just tacka föraren,

när han märkte att det inte fanns någon.

Är bilen fjärrstyrd? tänkte pojken.

Det tänkte sjuksystern som tog emot pojken också.
- Jag ringer polisen, sa hon. Det här var det konstigaste jag har sett.

Den lilla bilen körde vidare på de små vindlande vägarna.

Mellan diken fulla av fluffig vit hundloka och

lilablå midsommarblomster körde den. Det doftade nyslaget hö.

 Efter en stund kom den fram till en sjö

där en svan med ungar sam omkring, och björkar speglade sig i vattnet.

Här stannade den lilla gula bilen och bara stod och njöt.

Då kom en polisbil . . . och en till . . . och en till.

Fem polisbilar kom fram till sjön, och i den sista satt Olle.
- Är det här din bil? sa polisen.
- Ja, sa Olle.
- En sån fin liten bil, sa polisen, den är du väl rädd om?
- Ja, sa Olle.

Olle gick bort till sin bil. Polisbilarna for iväg.

Olle försökte öppna bildörren. Det gick inte.
- Är du sur på mig, sa Olle.

Han klappade försiktigt på den nylackade plåten.

Jag lovar att köra försiktigt, sa han.

Då fick han upp dörren.
Han satte sig i förarstolen.

Han tittade på den vackra sjön,

på svanarna och på björkarna som speglade sig i vattnet.
- Vad fint här är, sa han. Hit måste vi åka ofta du och jag, eller hur?

Lugnt och försiktigt ska jag åka.

Jag har inte haft det så roligt med min stukade hand heller må du tro.

Den lilla gula bilen lyssnade och blev glad.
- Tut, sa den.
Hur det gick med pojken? Han mår bra.

Han blev omplåstrad av en snäll sjuksyster.

Sen kom hans mamma och hämtade honom.

Nu är han ute och cyklar igen.

Om ni vill bilder till sagan maila mig

mariaslekrum@live.se

Sagan om granen.

Författare okänd.

Det var en gång en gran och en tall,

som växte tätt tillsammans alldeles i skogsbrynet.

På vintern svepte granen sina vida grenar om tallens kala stam,

och på sommaren skyddade tallen granen för alltför mycket sol.

En vinterdag kom ett gäng gubbar förbi.

– Här är det alldeles för tätt och snårigt, sa en av gubbarna.

Granen ska bort.

Och så fäste han ett litet rött kort längst ut på en av granens grenar.

Granen skakade till av rädsla.

- Nu hugger de ner mig, sa den till tallen.

- Morska upp dig, sa tallen, det här ska vi ordna.

Nästa dag kom en gubbe med en såg i handen.

Han gick och spanade efter granen,

och när han fick syn på det röda kortet

skyndade han sig utan att se sig för ordentligt.

Tallen krökte lite på en av sina rötter som låg alldeles i markytan,

och gubben snavade och ramlade pladask.

-          Aj, aj, aj, sa han, och så kände han på näsan som han slagit i,

och minsann blödde han inte lite näsblod.

Jag får gå hem och sköta om mina skador, tänkte han.

Granen springer inte bort.

Så gick han hem och beklagade sig för gumman

som hjälpte honom att få stopp på näsblodet och satte på kaffe åt honom.

Så gick den dagen.

Nästa dag gav sig gubben iväg igen,

och nu såg han noga upp var han satte fötterna.

Ja han tittade så noga på marken,

att han inte såg hur nära granen han plötsligt var.

 - Nu sa tallen, stick honom !

Och granen sprätte till med en kvist,

rakt i pannan på gubben så mössan flög av.

Gubben tog ett steg bakåt i förskräckelsen,

och då råkade han trampa ner mössan i snön.

Gubben sa en massa fula ord, slet upp mössan från marken

och satte den på sig.

Hu så kallt det blev om huvudet med all snön som fanns i mössan.

Gubben började skaka och tänkte, det här går aldrig väl,

jag kommer att bli förkyld.

Nu går jag hem till gumman och får lite varmt kaffe.

Så gick den dagen också.

Men dagen därpå kom han igen.

Och nu aktade han sig noga för både rötter och kvistar.

Han kom så nära att han kunde sätta sågklingan i granens stam

och sågklingan skar in några centimeter i barken.

        - Luta på dig, så fastnar sågen, sa tallen.

Och granen lutade över lite på sidan, så sågbladet fastnade.

Hur gubben än slet och drog,

fick han inte sågen att röra sig vare sig hit eller dit.

- Nästa gång sitter du fast själv, ditt envisa gubbskrälle.

- Vem var det som sa det?

Gubben såg sig omkring, men ingen människa fanns i närheten.

Skogen susade så ödsligt, tyckte gubben. Han blev riktigt rädd.

Var det granen som hade talat?

- Släpp sågen, sa han så får du stå kvar, det lovar jag.

Då rätade granen upp sig igen, sågen lossnade,

och gubben bestämde sig för att gå hem.

Men först tog han lite kåda från granstammen och

strök över jacket som sågen hade gjort i barken.

      - Det förstår du väl, att det inte var granen, som sa något, sa gumman.

Det var väl du som tänkte högt.

Alla sa likadant, när gubben berättade sin historia.

Men gubben ville inte tro dem.

         - Jag vet väl, när jag pratar, sa han.

Nästa gång gubben gick förbi granen tog han bort det röda kortet.

Och så blinkade han åt granen.

Än i dag står granen och tallen kvar i skogsbrynet,

och granen sveper sina vida grenar om tallens kala stam på vintern,

och tallen skyddar granen mot alltför mycket sol på sommaren.

Snipp snapp så var den här sagan slut.

Om man vill ha bilder till denna saga maila mig

mariaslekrum@live.se