Alla inlägg den 25 juni 2011
Rapunzel.
Det var en gång ett par som längtat efter att få ett barn.
Slutligen blev deras önskan sann.
Medan hustrun gick och väntade att barnet skall födas,
stirrade hon ibland ut genom fönstret på gården intill.
I trädgården där växte det läcker Rapunzel sallad.
Men trädgården tillhörde en häxa,
och ingen vågade gå in i den.
Snart kunde hustrun inte tänka på annat än salladen.
Hon växte och blev blekare och blekare.
Så till slut så bad hon sin man att smyga in i trädgården
när det blev mörkt för att plocka lite sallad.
Hans fru åt upp allt och det gjorde bara
att hon ville ha mer och mer hela tiden.
Så mannen gick tillbaka till trädgården.
Men den här gången, fångade häxan honom.
"Hur vågar du stjäla min Rapunzel!" skrek hon.
Den skräckslagna mannen berättade för henne om sin frus begär.
"Ta all sallad du vill, då", sa häxan.
"Men i gengäld måste du ge mig barnet."
Den stackars mannen blev så paff
så dom kom överens om det.
Så fort barnet föddes,
tog häxan henne som sin egen dotter.
Hon kallade henne för Rapunzel.
Rapunzel växte och blev till en så vacker flicka
så att häxan beslutade att ingen annan någonsin skall få se henne.
Så när barnet fyllde tolv, stängde häxan
in henne i ett torn djupt inne i skogen.
Tornet var mycket långt, och hade ingen dörr.
Stackars Rapunzel hade inget sätt att fly.
När häxan kom på besök, ropade hon "Rapunzel, Rapunzel,
släng ner ditt hår."
Då flickan kastade sin långa fläta ut genom fönstret,
och häxan klättrade upp till toppen av tornet.
Några år senare råkade en prins rida genom skogen.
På avstånd hörde han Rapunzel sjunga för att roa sig själv.
Han omedelbart drogs till den vackra rösten,
men när han fann tornet, kunde han inte hitta något sätt att komma in.
Prinsen kunde inte sluta tänka på rösten i tornet.
Varje dag gick han tillbaka för att lyssna
och fick lämna stället helt förkrossad.
Han kunde fortfarande inte hitta något sätt att komma in.
Tills en dag från sitt gömställe,
då han såg häxan och hörde hennes samtal.
"Rapunzel, Rapunzel, släng ner ditt hår."
Sedan en lång fläta föll från fönstret hela vägen ner till marken.
"Om det är repet för att klättra upp, så ska jag försöka det,"
tänkte den unge prinsen för sig själv.
Så snart häxan hade gått, upprepade prinsen hennes samtal.
"Rapunzel, Rapunzel, släng ner ditt hår."
Sedan klättrade han uppför den långa flätan till toppen.
Först Rapunzel blev rädd, eftersom hon aldrig förr hade sett en man.
Men prinsen berättade hur han hade dragits till hennes söta röst
och bad henne att gifta sig med honom.
Rapunzel gillade honom bättre än häxan och sa att det ville hon.
Men hon hade fortfarande inget sätt att lämna tornet.
Prinsen lovade att ta med en boll av siden varje gång
han kom på besök så att hon kunde väva en stege och fly.
Prinsen besökte henne varje natt,
och Rapunzel höll sina besök hemligt.
"Men en dag, utan att tänka, utbrast hon till häxan,
"Varför är du så mycket tyngre än prinsen?"
"Hur vågar du lura mig!" skrek häxan, och i ett raseri,
skär hon av Rapunzels långa hår.
Häxan svär en ond förbannelse över Rapunzel
och skickar henne sen till ett fjärran land.
Sedan hon knöt en lång fläta på fönsterbrädan
och väntade på prinsen.
Först när han klättrade in genom fönstret insåg
han att han hade blivit lurad.
"Din lilla sångfågel är borta", kacklade häxan,
"och du kommer aldrig få se henne igen!"
Prinsen var utom sig av sorg och hoppade från tornets fönster.
Han överlevde men han landade i en törnbuske,
och törnena gjorde så att det kliade i hams ögon.
Prinsen blev blind!
Hur skulle han någonsin hitta Rapunzel nu?
De De kommande månaderna,
vandrade prinsen blint genom skogen, gråtande.
När han träffade folk på vägen,
frågade han om de hade sett en vacker flicka vid namn Rapunzel,
och han beskriva henne för till dem.
Men ingen hade någonsin sett henne.
Så en dag hörde prinsen någon som sjunger
en sorglig men vacker låt.
Han kände igen rösten på en gång och sprang mot den,
ropar Rapunzel namn.
Rapunzel rusade in i prinsens armar och grät glädjetårar f
ör att hon hittade sin älskade prins.
Men när hennes tårar föll på prinsens ögon,
hände en konstig sak - prinsen kunde se igen!
Rapunzel och prinsen fann vägen tillbaks till riket.
Snart var de gifta och levde lyckliga i alla sina dar.
Bilder till denna saga finns
maila mig
Rumpelstiltskin.
Saga från Tyskland.
Det var en gång en rysligt fattig mjölnare
som hade en mycket vacker dotter.
Hon var hans ögonsten i livet och det kan hända
att han skröt lite väl mycket om henne ibland.
En gång kom kungen ridande förbi deras lilla kvarn
och då mjölnaren var ute och arbetade
kom han att prata med majestätet.
Snart var mjölnaren i full gång att skryta om sin vackra dotter
och allt hon kunde göra.
Innan han tänkte efter hade han till och med sagt
att hon kunde spinna guld av halm.
Nu blev kungen riktigt intresserad.
"Se, det där är en konst jag gärna skulle vilja se", sa han.
"Ta med din dotter till slottet imorgon,
så jag kan sätta henne på prov."
Mjölnaren ångrade sitt övermod och hans dotter
blev förstås djupt olycklig när hon
hörde vad hennes far ställt till med.
Hon var riktigt duktig på att spinna garn,
men guld kunde hon inte få till!
Nästa dag kom hon till slottet
och blev visad in i ett litet tornrum av kungen.
Där fanns en spinnrock och en stor hög med halm.
"Här har du allt du behöver för att kunna arbeta", sa kungen.
"Jag tittar till dig imorgon.
Har det inte blivit något guld då ska du mista livet för din falskhet!"
Så stängde kungen dörren till rummet och låste.
Mjölnardottern visste inte vad hon skulle ta sig till.
Fanns det någon människa som kunde spinna guld av halm?
I sin förtvivlan lutade hon sig över spinnrocken och började gråta.
Då öppnades dörren en aning och en underlig liten gubbe slank in.
"Varför gråter du, mjölnardotter?" ville han veta.
"Jag måste spinna guld av all den här halmen innan morgonen,
och jag har ingen aning om hur man bär sig åt!" förklarade flickan.
"Jaså, vad det inget värre? Vad får jag om jag hjälper dig?" undrade dvärgen.
"Ja, du kan få mitt halsband som jag haft sedan jag var liten."
Det gick gubben med på.
Han tog halsbandet och satte sig vid spinnrocken.
Nu gick det minsann undan!
Virr, virr, virr så var sländan full med guldtråd.
Mjölnardottern snodde ihop tråden till ett nystan
och gubben arbetade vidare.
Hon hann knappt med att nysta,
så fort blev halmen till guldtråd och långt
innan gryningen var de färdiga.
Den lille gubben försvann och flickan hann till
och med lägga sig att sova en stund.
När kungen kom för att titta till henne blev han häpen
över alla nystan med guldtråd.
Man kan ju tro att han borde vara nöjd med detta,
men mycket vill ha mer.
Nästa kväll låste han in mjölnardottern i rummet igen
och befallde henne att
spinna mer guldgarn.
Flickan blev lika ledsen som natten innan,
eftersom hon fortfarande inte kunde förstå
hur man kunde spinna guld av halm.
Då öppnades dörren igen och den lille gubben klev in.
"Vad får jag om jag hjälper dig igen?" undrade han.
"Du kan få min lilla ring som jag bär på fingret", sa flickan.
Gubben tog ringen och satte sig att spinna.
Det gick undan så det visslade om det,
och långt innan tuppen gal hade all halmen blivit guld
och flickan lade sig att sova.
När kungen öppnade dörren till rummet blev han än mer förtjust.
"Du har tjänat mig en förmögenhet", sa han till flickan.
"Men om du spinner en natt till ska du bli min hustru."
Därmed fick flickan sätta sig i arbete i tornrummet ännu en gång.
Lika lite som sist visste hon hur man gör guld av halm,
men den lille gubben dök punktligt upp.
"Vad får jag om jag hjälper dig?" undrade han.
"Jag har tyvärr inget mer att ge dig", förklarade flickan.
"Då ska du ge mig ditt förstfödda barn efter du blivit drottning!" sa gubben.
"Vem vet om det nånsin kommer att hända", tänkte flickan,
och i sin förtvivlan gick hon med på gubbens förslag.
Hela natten spann gubben guldtråd och flickan nystade.
När kungen hämtade henne på morgonen och såg att hon gjort
som han ville ställde han bums till med bröllop,
och mjölnarens söta dotter blev drottning.
Snart hade hennes goda hjärta smält kungens girighet
och han skämdes över hur han behandlat henne.
Ett år senare födde drottningen en liten dotter
och hade i sin lycka ingen tanke på löftet till den lille gubben.
Men så en kväll dök han upp i barnkammaren.
"Nu vill jag ha min lön", morrade han. "Ge mig ditt barn!"
Drottningen blev förtvivlad och erbjöd gubben alla rikedomar
som hon hade i sin ägo, men dvärgen var kall som is.
Till slut sa han iallafall:
"Nåväl, du ska få tre dagar på dig och om du inte i slutet
av denna tid har kunnat gissa mitt namn
tar jag ungen från dig!"
Hela natten satt drottningen uppe och försökte komma
på alla namn hon någonsin hört.
Hon skickade ut budbärare i hela världen
för att ta reda på alla slags underliga namn.
När den lille gubben kom tillbaka den första kvällen
försökte hon med Caspar, Melchior, Balthasar
och alla möjliga namn ur Bibeln,
men gubben bara skakade på huvudet.
"Så heter jag inte", sa han bara och gick igen.
Nästa kväll försökte drottningen med konstiga namn
som Revbensspjäll, Fårskank eller Spindeltå.
"Så heter jag inte", sa gubben och gick igen.
Nu var goda råd dyra.
Imorgon kväll skulle ju gubben komma
och hämta hennes dotter.
Men under dagen dök en av budbärarna upp.
"Inte ett enda nytt namn hade jag hittat", sa han,
"men när jag kommit till skogsbrynet vid det höga berget
där haren och räven säger godnatt till varandra,
såg jag en liten stuga och framför den brann en eld
där en liten gubbe dansade runt på ett ben och sjöng:
”Jag spinna kan ett gyllene garn
Det kostar drottningen ett barn!
Jag hämtar det imorgon dag
Rumpelstiltskin heter jag!"
Du kan tro att drottningen blev glad över att höra detta!
Nu var hon inte längre rädd för gubbens ankomst.
När aftonen föll dök den lille figuren upp i barnkammaren igen.
"Nå, får vi nu höra några bra namnförslag!?" grinade gubben.
"Ja..." sa drottningen och låtsades tveka.
"Kanske du heter Jack?"
"Nej." svarade gubben.
"Eller kanske Harry?"
"Näpp!"
"Kan du då heta... Rumpelstiltskin?"
"Det har den onde berättat för dig!
Det har den onde berättat för dig!"
skrek gubben och blev så rasande att han grep tag
i sin ena fot och slet sig själv mitt i tu!
Och så var det slut med både gubben och sagan.
Bilder till sagan finns
maila mig
Lillebror och lillasyster.
Av: Bröderna Grimm.
Lillebror tog sin lillasyster i handen och
tillsammans gick de bort från den elaka
styvmodern. Framåt kvällen kom de in i en stor
skog. Där satte de sig trötta ned i ett ihåligt träd
och somnade. När de vaknade sken solen redan
varmt i skogen. ”Lillasyster”, sa lillebror, ”jag är så
törstig”. Men den elaka styvmodern var en häxa.
Hon hade följt efter barnen och förhäxat alla källor
och vattendrag i skogen. När nu barnen kom fram
till en källa, hörde de den sorla: ”Den som dricker
mitt vatten kommer att bli en tiger!”
Då ropade Lillasyster:
”Jag ber dig, lillebror,
drick inte, för då blir du en tiger och sliter mig i stycken!”
Då drack inte lillebror.
”Ja, ja,” sa han, Jag skall vänta till nästa källa”.
När de kom till den andra källan, hörde
de den sorla: ”Den som dricker av mitt vatten
kommer att bli en varg!”
Då ropade Lillasyster:
”Jag ber dig, lillebror,
drick inte, för då blir du en varg och så äter du upp mig”!
”Ja, ja,” sa han, Jag skall vänta till den tredje källan”.
Men då måste jag dricka.
Du får säga vad du vill, jag är jättetörstig”.
När de kom till den tredje källan,
hörde systern hur det porlade i den.
”Den som dricker ur mig blir ett rådjur.
Den som dricker ur mig blir ett rådjur.
Lillasyster ropade:
”Lillebror, lillebror! Jag ber dig, drick inte,
för då blir du ett rådjur och så springer du bort från mig”!
Men lillebror hade redan fallit på knä
vid den lilla källan och druckit av vattnet.
Så fort de
första dropparna rörde vid hans läppar låg ett
rådjur bredvid källan. Då grät lillasyster. Till slut
flätade hon ett rep av säv och band det om
rådjurets hals. Djupt inne i skogen kom de fram
till ett tomt hus och där stannade de. De trivdes
bra och hade lillebror bara haft sin mänskliga
gestalt, så hade de haft ett härligt liv.
Så levde de länge. Men en dag ställde landets kung
till med en stor jakt. När rådjuret hörde
jakthornen skalla ville han vara med och han bad
så länge om det, att lillasyster till slut släppte ut
honom. ”Men kom hem ikväll”, sa hon ”och för att
jag ska känna igen dig, så ropa: ’Min lillasyster,
släpp in mig!’ ”. Glad sprang rådjuret ut. Kungen
och hans jägare såg djuret, men kunde inte hinna
upp det.
På kvällen ropade rådjuret framför huset:
”Min lillasyster, släpp in mig!” Då släppte hon in
honom. Nästa dag gick jakten vidare, och åter var
rådjuret med. Men den här gången blev det lätt
sårat i benet och kunde bara springa långsamt. Då
smög sig en jägare efter och såg hur det blev
insläppt i huset, och han berättade allt för kungen.
På tredje dagen befallde han jägarna:
”Jaga rådjuret, men skada det inte”. Han gick själv till
huset och ropade: ”Min lillasyster, släpp in mig!”
Då öppnades dörren och kungen trädde in.
Framför honom stod en flicka som var så vacker,
att han aldrig hade sett något liknande förut. Han
såg vänligt på henne och sa: ”Vill du följa med mig
till mitt slott och bli min fru?”
”Åh ja”, svarade flickan, ”men rådjuret måste följa
med, det lämnar jag inte!” Då tog kungen dem
båda med sig till slottet. Där firades bröllopet med
stor pompa. När den elaka styvmodern fick höra
talas om barnens lycka, gav avunden och
missunnsamheten henne ingen ro. Och när
drottningen födde ett vackert gossebarn och
kungen just var på jakt, förklädde hon sig till
kammarjungfru.
Tillsammans med sin dotter dödade hon
drottningen. Sedan fick dottern lägga sig i
drottningens säng. Men när det blev midnatt,
såg barnjungfrun hur den rätta drottningen kom in.
Hon gav barnet mat och skötte om det, klappade
rådjuret och gick igen. Men en natt sa drottningen:
”Hur mår mitt barn? Hur mår mitt rådjur?
Nu kommer jag bara en gång till och sedan aldrig
mer”.
Då berättade barnjungfrun allt för kungen och
följande natt vakade han i barnkammaren.
Drottningen kom som vanligt och innan hon gick,
sa hon: ”Hur mår mitt barn? Hur mår mitt rådjur?
Nu kommer jag bara den här gången och sedan
aldrig mer”. Då ropade kungen: ”Du är min
älskade hustru!” Genom ett under återfick hon i
samma ögonblick livet.
Hon berättade för kungen om det brott som den
elaka häxan och hennes dotter hade begått och
båda brändes på bål. Så snart häxan hade blivit
förvandlad till aska, återfick lillebror sin
mänskliga gestalt. Och nu levde lillasyster och
lillebror lyckliga tillsammans till livets slut.
Bilder till sagan finns
maila mig
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 | 4 | 5 | |||||
6 |
7 |
8 | 9 |
10 |
11 | 12 |
|||
13 |
14 |
15 |
16 |
17 | 18 | 19 | |||
20 | 21 |
22 | 23 |
24 | 25 | 26 | |||
27 |
28 |
29 | 30 | ||||||
|