Text och bilder från någon helt okänd.

Hittade denna saga bland mina papper.

Tyckte den var så fin så jag bara måste sätta in den här.

Om det är någon som vet vem som har gjort den

hör gärna av er.

Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se

En far som levde med sin fru och fyra söner hade börjat

bli lite bekymrad över sina söners ständiga gräl med varandra.

Han försökte gång på gång att lösa deras tvister genom hans

 uppmaningar men misslyckades mestadels alltid
att få slut på sönernas oenigheter.

Situationen bekymrade fadern allt mer och efter en hel del funderande beslutade han sig för att ge dem en praktisk illustration av det onda med splittring.

Han samlade sönerna en kväll i vardagsrummet,

och hade sedan dagen innan bett var och en av dem att ta med
sig en bunt av stickor till samlingen.

Sönerna hade nyfiket frågat varför fadern önskade detta,

men de hade endast fått i svar att de snart skulle få veta varför.

De började genast spekulera i olika orsaker, en av dem sade,

“Far vill säkert grilla och behöver därför en bunt med pinnar för att få igång
elden”. En annan sade, “Nej, det är ett test för att se hur mycket var och en
av oss kan samla på sig”. Den tredje konstaterade istället bestämt,

“Vadå eld och test snälla far är smartare än så,

han vill på detta sätt få oss att plocka undan alla kvistar och pinnar som samlats utanför vårt hus”.

Den fjärde av dem sade inget utan såg mest fundersam och koncentrerad ut.

När väl kvällen kom, hade sönerna redan satt sig i vardagsrummet för att få
reda på vad fadern skulle göra med alla dessa pinnar dem samlat.

Fadern började med att gå runt och plocka in pinnarna från sönerna.

Innan han var klar hördes en röst,

“Jag viste det, far kommer att räkna våra pinnar”.

En av sönerna som endast tagit med sig några pinnar började nu

känna sig lite besviken.

Fadern log mot sönerna och började istället placera pinnarna i en hög,

som han knöt fast.

Sedan bad han var och en av dem i följd att bryta pinnarna.

De försökte med alla sina krafter men pinnarna var för många

och de var tvungna att ge upp till slut.

Nu lossade fadern på snöret som band ihop pinnarna

och plockade fram varje pinne för sig.
Han placerade sedan en pinne i varje sons hand

och bad dem återigen att bryta pinnarna.

Men nu var det betydligt enklare och alla söner kunde belåtet lämna
över sina brutna pinnar till fadern.

Fadern vände sig mot dem med orden,

“Mina söner, om ni håller samman, och förenar er för att stödja
varandra, kommer ni att vara likt den samlade bunten av pinnar,

oskadda av alla försök från era fiender att bryta er,

men om ni är splittrade, kommer ni att
knäckas lika lätt som dessa enskilda pinnar”.

Pennmakaren höll just på att färdigställa ytterligare en penna

och skulle precis lägga ner pennan i en låda,
när han plötsligt placerar den åt sidan.

“Det finns 5 saker du behöver veta innan jag skickar ut dig i världen”,

säger han till pennan.
Pennmakaren fortsatte sedan med orden,

“Kom alltid ihåg dessa ord och glöm dem aldrig,

så kommer du bli den bästa pennan du kan vara. ”

Ett: “Du kommer att kunna göra många bra saker,

men bara om du tillåter dig själv att hållas i någons hand.”

Två: “Du kommer att uppleva en smärtsam vässning från tid till tid,

men du behöver det för att bli en bättre penna. ”

Tre: “Du kommer att kunna korrigera eventuella misstag

som du kan komma att göra. “

Fyra: “Den viktigaste delen av dig kommer alltid att vara

vad som finns inuti dig. ”

Och fem: “På varje yta som du används på, måste du lämna dina spår.

Oavsett vilken situation du befinner dig i måste du fortsätta skriva”

Efter det placerade pennmakaren pennan i lådan,

och fortsatte med att tillverka nästa penna.
Pennmakarens lärjunge som stod vid sidan om och lyssnade

på sin lärare frågade,
“Det var vackra och visdomsfulla ord till en penna,

skulle du även kunna ge mig några goda råd.”

Pennmakaren svarade då, “Följ du också de råd som gavs till pennans,

så kommer du också kunna bli det bästa du kan vara.”

“Hur menar du, det funkar ju inte på för mig”, sade lärjungen.

Läraren svarade då,

Ett: “Du kommer att kunna göra många bra saker,

men bara om du tillåter dig själv att hållas i Guds hand.

 Och tillåter andra människor att ta del av det goda du välsignats med. ”

Två: “Du kommer att uppleva en smärtsam vässning från tid till tid,

genom att gå igenom olika problem i livet,

men det behöver du för att bli en starkare person. ”

Tre: “Du kommer att kunna rätta till eventuella misstag som du kan göra.”

Fyra: “Den viktigaste delen av dig kommer alltid att vara

 vad som finns på insidan”

Och fem: “På varje yta du passerar, måste du lämna dina spår.

Oavsett vilken situation du befinner dig i,
måste du fortsätta att göra dina arbetsuppgifter. “

Fästman och fästmö.

Snurran och bollen låg i en
låda tillsammans med andra leksaker,

och så sade snurran till bollen:

Skulle vi inte bli fästman och fästmö,

eftersom vi ändå ligger här
tillsammans i lådan?

 Men bollen, som var sydd av mjukt getskinn

och var lika inbilsk som en fin fröken,

ville icke svara på någonting sådant.

Följande dag kom den lille gossen,

som ägde leksakerna;

 han målade snurran med rött och gult

och slog ett mässingstift mitt i den;

det såg just ståtligt ut, då
snurran svängde omkring.

- Se på mig! sade den till bollen.

Vad säger ni nu?

Skulle vi inte bli fästman och fästmö?

Vi passa så bra för varandra: Ni hoppar och jag dansar!

 Lyckligare än vi två skulle ingen kunna bli!

- Ja så, tror ni det? sade bollen.

Ni vet förmodligen inte,

att min far och mor har varit getskinnstofflor

och att jag har en kork i kroppen på mig?

- Ja, men jag är av mahognyträ, sade snurran;

och borgmästaren har själv svarvat mig,

han har sin egen svarstol,
och det var honom ett stort nöje.

- Ja, kan man lita på det? sade bollen.

-Måtte jag aldrig mer få smaka piskan,

 om jag ljuger! sade snurran.

- Ni talar mycket vackert
för er själv! sade bollen;  men jag kan likväl inte,

 ty jag är så gott som till hälften förlovad,

med en svala; varje gång jag går till väders,

 sticker den ut huvudet ur boet och säger:

Vill ni? vill ni? och nu har jag sagt inom mig,

och det är så gott som en halv förlovning;

men jag lovar er, att jag aldrig skall glömma er.

- Ja, det var också en tröst!

- Sade snurran, och så talade de icke mer med varandra.

Den följande dagen blev bollen framtagen;

 snurran såg, hur den for högt upp i luften,

likt en fågel, så att man slutligen icke kunde se den.

 För varje gång, kom den tillbaka igen,

men gjorde alltid ett högt hopp, när den vidrörde marken;

 och detta kom sig antingen av längtan eller att den hade en kork i kroppen.
Den nionde gången kom bollen icke mera tillbaks;

 och gossen letade och letade, men borta var den.

- Jag vet nog var den är! suckade snurran.

Den är, i svalboet och är gift med svalan.

Ju mera snurran tänkte på det,

desto mer betagen blev hon i bollen;

just därför att snurran ej kunde få bollen,

tilltog kärleken; att bollen hade tagit en annan,

det var just det som var så retsamt;

och snurran dansade runt omkring och snurrade,

 men tänkte ständigt på bollen, som i tanken blev allt
vackrare och vackrare.

Sålunda gingo många år - och
så blev det en gammal kärlek.

Och snurran var icke längre ung.

Men så blev den en dag helt och hållet förgyld;

 aldrig hade den sett så bra ut;

den var nu en guldsnurra och hoppade,

 så att det surrade efter den.

 Jo, se det var något - men plötsligt hoppade

den för högt och - borta var den!

Man letade och letade, till och med nere i källaren;

 men den stod dock icke att finna.

Var, var den då?

Den hade hoppat ner i ett stuprör,

 där det låg allt möjligt, grenar, sopor och grus,

 som hade fallit ned ifrån takrännan.

- Jo, här ligger jag just snyggt!

Här kan förgyllningen snart försvinna,

och vad är det för patrask jag råkat i sällskap med?

Och så sneglade snurran på en lång gren,

 som var allt för nära avplockad, och på ett
underligt rundt ting, som såg ut som ett gammalt äpple;

 - men det var icke något äpple; utan en gammal boll,

som i många år hade legat uppe i takrännan

 och som vattnet hade sipprat igenom.

Gudskelov
att det åtminstone kommer en av ens gelikar,

 som man kan tala med! sade bollen och
betraktade den förgylda snurran.

 Jag är egentligen av getskinn,

 sydd av jungfruhänder och har en kork i kroppen,

 men det skulle ingen kunna se på mig.

Jag var nära att gifta mig med en svala,

men så föll jag i takrännan, och där har jag legat i fem år

och druckit vatten.

Det är en lång tid, må ni tro, för en jungfru!

Men snurran sade icke något;
den tänkte på sin gamla käresta,

och ju mera den hörde, desto tydligare blev det för den,

att det var hon.

Då kom pigan och skulle vända om säden.

 Hejsan, där är guldsnurran! sade hon.

Och snurran kom tillbaka
till rummet i stor aktning och ära,

men om bollen hörde man ingenting,

 och snurran pratade aldrig mera om sin gamla kärlek.

Kärleken förgår, då kärestan legat fem år

 i en takränna och druckit vatten;

ja, man känner alls icke igen henne,

när man träffar henne i stupröret.

   
Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se