Inlägg publicerade under kategorin Kloka ord
Ett Mirakel.
Tess var en företagsam åtta-åring när hon hörde sin mamma och pappa
prata om sin lille bror, Andrew.
Allt hon visste var att han var väldigt sjuk
och att de var helt utan pengar.
De skulle flytta till en lägenhet i nästa månad
eftersom pappa inte hade pengarna
för både doktorns räkning och huset.
Bara en väldigt kostsam operation kunde rädda honom nu
och det såg ut som att det inte fanns någon
som kunde låna dem pengar.
Hon hörde pappa säga till sin gråtfärdiga mamma
i en desperat viskning,
"Bara ett mirakel kan rädda honom nu."
Tess gick till sitt sovrum och plockade fram ett burk,
som innehållit jellysylt, från sin gömda plats i garderoben.
Hon hällde ut växelmynten på golvet och räknade noggrant.
Till och med tre gånger räknade hon.
Summan var tvungen att vara exakt perfekt.
Det fanns ingen plats för misstag.
Försiktigt stoppade hon tillbaka mynten i burken
och satte på sig jackan,
hon smet ut genom bakdörren och gick 6 kvarter
till Rexall's Apotek som hade en stor röd Indianhövding på skylten
ovanför sin dörr.
Hon väntade tålmodigt på att farmaceuten
skulle ge henne uppmärksamhet men han var för upptagen just nu.
Tess skrapade med fötterna för att göra ett uppmärksammande ljud. Ingenting.
Hon harklade sig med det mest distinkta ljud hon kunde utföra.
Inget bra.
Till slut tog hon och dängde sin burk mot glasdisken
så att det bangade till.
Det gjorde susen!
- "Och vad vill du?" frågade farmaceuten i en överlägsen ton.
- "Jag talar med min bror från Chicago
som jag inte har träffat på år,"
sa han utan att invänta svar på sin fråga.
- "Nå, jag vill prata med dig om min bror,"
Tess svarade honom i samma överlägsna ton.
- "Han är väldigt, väldigt sjuk... och jag vill köpa ett mirakel."
- "Vad sa du?" sa farmaceuten.
- "Hans namn är Andrew och han har någonting dåligt
växande inuti sitt huvud och min pappa sa att bara ett mirakel
kan rädda honom nu.
Så hur mycket kostar ett mirakel?"
- "Vi säljer inte mirakler här, flicka lilla.
Jag är ledsen men jag kan inte hjälpa dig", sa farmaceuten,
och mjuknade lite.
- "Lyssna, jag har pengar att betala för det.
Om det inte är tillräckligt, kommer jag att skaffa resten.
Tala bara om för mig vad det kostar".
Farmaceutens bror var en välklädd man.
Han böjde sig ner och frågade den lilla flickan :
- "Vilken sorts mirakel är det som din bror behöver"?
- "Jag vet inte", svarade Tess medan hennes ögon sken upp.
- "Jag vet bara att han är väldigt sjuk och mamma säger
att han behöver en operation.
Men min pappa kan inte betala för det,
så jag måste använda mina pengar".
- "Hur mycket har du", frågade mannen från Chicago.
- "En dollar och elva cents", svarade Tess knappt hörbart.
- "Och det är alla pengar som jag har,
men jag skaffar mer om om jag måste göra det".
- "Men, vilket samanträffande", log mannen.
- "En dollar och elva cent, det exakta priset för mirakler för småbröder".
Han tog hennes pengar i sin ena hand och med den andra handen
tog han tag i henne och sa
- "Visa mig var du bor.
Jag vill träffa din bror och möta dina föräldrar.
Så får vi se om jag har den sortens mirakel som du behöver".
Den välklädde mannen var Dr. Carlton Armstrong,
en kirurg, specialiserad Neurokirurg.
Operationen var utförd utan komplikationer
och det tog inte lång tid förens Andrew var hemma igen och mådde bra.
Mamma och pappa talade lyckligt om de lyckliga omständigheterna
som hade lett till den här situationen.
- "Den operationen", viskade hennes mamma - "var ett mirakel,
jag undrar hur mycket den skulle ha kostat"?
Tess log.
Hon visste exakt hur mycket ett mirakel kostade...
en dollar och elva cents... plus tron från ett liten barn.
Ett mirakel är inte en möjlighet av de naturliga lagarna,
men en operation från de högre lagarna...
(En sann historia)
Av: Okänd.
En gång kom en vän in i mitt liv.
Det är en vän som lyssnar, en vän som förstår,
det är en vän som stannar när alla andra går.
Min vän är glad rolig och väldigt snäll,
Min vän är precis så, honom kan jag lita på.
Han är den bästa vän jag har,
honom vill jag alltid ha kvar.
Tänk att känna sig ett med någon.
veta att man älskar någon, som jag älskar dig.
Jag delar allt med dig,
som solen delar allt med månen.
Ditt skratt ger mig värme,
som elden värmer det kallaste ansikte.
Du är för mig, det finaste jag har,
din närvaro ger mig trygghet,
som jag bevarar i min själ.
Utan dig vore jag en klocka som stannat,
utan dig vore jag is som sakta smält till vatten.
utan dig vore jag....inget alls.
Dikt av 80-årig kvinna.
Om jag kunde leva om mitt liv,
skulle jag försöka begå fler misstag.
Jag skulle slappna av,
bli mjukare,
jag skulle vara mer galen än jag har varit på denna färd.
Det är få saker jag skulle ta på allvar längre.
Jag skulle ta fler chanser,
jag skulle resa mer,
jag skulle bestiga fler berg,
jag skulle korsa fler floder,
och jag skulle titta på fler solnedgångar.
Jag skulle äta mer glass och inte så mycket bönor.
Jag skulle ha fler verkliga problem och färre inbillade.
Du förstår...
Jag var en av dessa som levde förebyggande och klokt och förnuftigt,
timme efter timme och dag efter dag.
Jo visst har jag haft mina ögonblick och om jag kunde
leva om mitt liv skulle jag se till att uppleva många fler.
I själva verket skulle jag försöka att inte uppleva något annat,
bara ögonblick,
det ena efter det andra,
istället för att leva så många år i förväg.
Jag har varit en av dessa människor som aldrig gick
någonstans utan en termometer,
en varmvattenflaska,
gurgelvatten,
en regnrock och en fallskärm.
Om jag kunde leva om mitt liv skulle jag resa med lättare bagage,
mycket lättare,
än jag gjort i detta livet.
Jag skulle gå barfota tidigare på våren,
och jag skulle fortsätta gå barfota längre in på hösten.
Och jag skulle åka fler karuseller
och fånga fler snöflingor
och träffa fler människor
och plocka fler blommor,
och dansa mer.
Om jag kunde leva om mitt liv.
Men du förstår, det kan jag inte.
Av: Okänd.
Lycka är som en fjäril
som när den jagas.
Alltid är utom räckhåll
men som om du lungt sätter dig
kan slå sig ner på dig.
Sagan om trollsländan.
Det är tyst och mörkt.
Alla sover utom ugglan som har varit vaken hela natten.
I den lilla dammen där sländorna ännu inte har fötts är det stilla,
inte en vindfläkt krusar ytan på det svarta vattnet.
Sländorna som ligger där tillhör en art som bara lever en dag;
på en dag ska de hinna växa upp,
hitta en partner och bli föräldrar
– och när solen sjunker bakom horisonten ska de dö.
Och solen, den sticker redan sina första morgontrötta
strålar över horisonten.
Överallt i de små äggen börjar sländorna sträcka på sig och gäspa stort. Sedan spricker äggen upp, ett efter ett,
och sländorna klättrar ut.
De vänder sig mot solen som värmer deras genomskinliga kroppar,
av solens värme får de styrka och färg,
och snart kan de flyga de iväg.
Men en slända ligger fortfarande kvar i sitt ägg
och sträcker belåtet på sig.
Solen värmer så skönt på hans rygg
och det är alldeles för tidigt att stiga upp.
Åh, vad det är skönt att leva ändå,
tänker han förnöjt och gäspar stort.
Just då knackar det på äggets vägg.
Det är hans syster.
"Ska du inte stiga upp snart?" frågar hon.
"Alla andra har stigit upp."
"Jaja", svarar han, "strax!"
Han sätter sig upp och gnuggar sömnen ur ögonen.
Sedan öppnar han ett hål i väggen och klättrar ut.
Där ute surrar det av upptagna sländor överallt.
Livet är kort och det är så mycket de ska göra.
Ingen har tid att vila mer.
Men den lilla sländan sträcker stolt på sina vingar.
Solens värme gör att de får styrka och färg.
Han slår ett par slag med vingarna i luften
– och med ett surr flyger han iväg.
Det är underbart!
Marken är grön och himlen är blå.
Han är fri och stark och livet är härligt.
Han gör en looping i luften och dyker ner över dammens vatten.
Han stiger brant upp och dalar sakta ner – skrattar och jublar.
Det är så roligt att flyga. Det är så härligt att leva.
Han önskar att det aldrig tar slut.
Hela förmiddagen flyger han omkring och upptäcker världen och livet.
Och då han landar bredvid sitt ägg är han redan vuxen,
en man mitt i livet.
Runt om honom surras det och arbetas det lika mycket som förut.
De flesta har redan börjat lägga ägg och arbetar
med att göra det så bra som möjligt för de små.
Några har inte funnit någon partner och är avundsjuka
på dem som har gjort det och vill börja slåss.
Några par grälar, andra flyger förälskat förbi med djupa suckar.
Ingen har tid att stanna upp och ta igen sig.
Livet är kort och det är mycket som ska göras.
"Och vad gör du?" frågar en stor,
stöddig slända med ett blått ansikte.
"Jag?" svarar vår lilla slända.
"Ja, jag sitter och tänker på livet, på hur blå himlen är,
och om det är havet som lånat sin färg åt himlen,
eller om det är himlen som har lånat sin färg åt havet."
"Du var mig en konstig kuf", säger den stöddiga sländan.
"Varför söker du inte en maka som kan föra dina larver vidare?
Istället förspiller ditt liv på dumheter!"
"Jaja", svarar sländan, "det blir nog tid till det med.
Men just nu ska jag ta mig en tupplur.
Jag har haft så roligt idag och sett så mycket
– nu vill jag vila mig en stund."
Och så lägger han sig på rygg med armarna bakom huvudet
högst upp på ett litet grässtrå.
Med en djup suck somnar han och sover sedan med ett nöjt
leende på läpparna.
Sländan med det blå ansiktet skakar trött på huvudet
mot den galna trollsländan.
Sedan vänder han sig mot sina ägg.
Han ser på dem med kärleksfull blick och lägger
på lite mer skum så att de små inte ska frysa under natten.
Så flyger han iväg till sin fru för att befrukta fler ägg.
Den lilla trollsländan fortsätter att sova.
Han drömmer om himlen och det blå havet.
När han vaknar är det redan kväll – solen sjunker sakta ner,
och han har blivit gammal.
Hans leder är stela och hans syn är svag.
Men runt honom surras det jobbas det ännu.
Alla har bråttom och vill lägga så många ägg
som möjligt innan natten faller.
Ja, livet är kort och det är så mycket som ska göras.
Ingen har tid att titta på den röda solen som stor
och mäktig sjunker ner bakom horisonten.
Ingen mer än trollsländan på sitt grässtrå.
När natten så kommer och mörkret lägger sig över dammens
svarta vatten har det gått ännu en dag.
Ännu en generation sländor har sett livet födas och bli gammalt
– och nu ska de dö.
Men som tröst tänker de på äggen som de har lagt,
och på alla de nya sländorna som ska få liv nästa dag,
tack vare dem.
Så tänker de alla utom vår lilla slända,
han som inte brydde sig om det som var så viktigt för de andra.
Han har annat att tänka på.
Fram till honom kommer den stöddiga sländan
som nu är gammal och svag och inte alls
har ett blått ansikte utan ett grått!
Han vänder sig upp mot grässtrået där sländan ligger
med ansiktet mot natthimlen.
"Nå", säger han, "ångrar du dig inte nu?
Inget har du gjort, och inget blir du hågkommen för!
Vi andra har gjort så mycket, och du har ingenting!
Ångrar du dig nu?"
Den lilla sländan vänder sig mot den stöddige
med ett fridfullt och lyckligt ansikte.
"Nej", säger han, "jag ångrar ingenting.
Jag har gjort något som ingen av er andra har gjort."
"Jaså du", säger den stöddige trollsländan
med det grå ansiktet och hostar svårt.
"Och vad har du gjort då som är så märkvärdigt?"
Den lilla sländan vänder sig åter mot den stilla natthimlen
och säger med lugn röst:
"Jag har sett den vackraste solnedgången i hela mitt liv.
Av: Okänd.
Sanningen.
En dag bestämde sig Gudarna för att skapa Universum.
De skapade stjärnorna, solen, månen, haven, bergen,
blommorna, molnen och människan.
Slutligen skapade de sanningen.
Men var skulle de gömma den för att inte människorna
skulle finna den på en gång?
- Låt oss placera sanningen på toppen av det högsta berget,
sa en av Gudarna.
- Nej, låt oss placera den på den mest avlägsna stjärnan, sa en annan.
- Låt oss gömma den i de mörkaste och djupaste avgrunderna,
föreslog andra Gudar.
Slutligen sa den äldste och visaste Guden:
- Nej, vi ska gömma sanningen allra innerst i människans hjärta.
Då kommer hon att söka efter den i hela Universum,
utan att märka att hon hela tiden bär den inom sig.
Två änglar.
Två resande änglar som kom till en rik familj för att övernatta.
Familjen var hänsynslös och de fick inte sova i ett gästrum.
Istället placerades de i ett rum i en kall källare.
När de skulle lägga sig såg den äldre ängeln
ett hål i väggen och lagade det.
Då frågade den yngre ängeln varför hon lagade hålet.
Hon svarade:
- "Saker är inte alltid sådana som man tror."
Nästa natt övernattade de i ett fattigt hus.
Snälla husvärden delade sin middag med dem och de fick sova
i deras sängar för att vila sig ordentligt.
När de vaknade nästa dag såg de husvärden och hans fru gråtande,
deras enda ko låg döende på ängen.
Den yngre ängeln var verkligen arg och frågade den äldre hur hon
kunde tillåta att någonting sådant kunde hända.
Den elaka husvärden hade allting och du hjälpte honom ändå.
Trots att den andre hade väldigt lite,
delade han det med oss och du tillåter att hans enda ko dör.
Den äldre ängeln svarade:
- "Saker är inte alltid sådana som man tror.
När vi var i den kalla källaren såg jag att det fanns guld
i det hålet så jag lagade det för att han inte skulle kunna hitta guldet, eftersom han var så girig.
Förra natten när vi sov i det fattiga huset kom dödens ängel
för att hämta husvärdens fru, så jag gav honom kon istället."
Saker är inte alltid sådana som man tror.
Någon gång händer det saker som man är olycklig över
Tro att varje sådanhändelse är till din fördel.
Med tiden kommer du att få veta...
Tiden läker alla sår.
Sår gör Tiden alla år.
Däremellan klockan slår,
nyss var vinter,
nu är vår.
Yin är Yang
och Yang är Yin.
Däremellan...
Ingenting!
Ingenting är dock för mycket.
Allting heter andra stycket.
Broderns namn är Tid.
Systern kallar vi för Frid.
Fadern är otroligt Blid.
Modern kallar vi av gammal vana...
Ja, vad då.
Mamma såklart.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 |
|||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
||||
|