Mariaslekrum

Inlägg publicerade under kategorin Kloka ord

Av Maria - 20 augusti 2010 22:24


Skyddsänglarnas lott.

 

Pojken stod i ett gathörn med sina kompisar.

 De väntade på två vänner, sedan skulle de på fest.

 Pojken tänkte på tjejer, på hur ytliga de är.

 Mitt i tankarna såg han en flicka komma springande.

 Hon hade långt blont hår och hon var söt, fruktansvärt söt.

 Pojken visslade, fast han visste hur hon skulle reagera.

 Ge honom ett ilsket ögonkast, slänga med håret och stampa därifrån.

 Sedan skulle hon berätta för alla sina vänner

 om hur en massa killar visslar efter henne på stan.

 Pojken föraktade djupt alla tjejer.

Flickan stannade.

 Vände sig om och frågade "Visslade du just efter mig?"
Förvånad kom han inte på något bättre svar än ja.

 Flickan log, ett vackert leende som förvånade honom än mer

 än hennes fråga.

 På några steg var hon framme vid honom,

 lade händerna mot hans kinder,

 sträckte sig upp på tå och kysste honom.
Hon smakade jordgubbar, och sol.

 Pojken mindes sommaren, skärgården, kärleken.

 Februaridiset omkring honom försvann

 och han vandrade i vackra minnen.

 Han kände lycka.
Flickan släppte honom, tog ett steg tillbaka.
- "Tack!" sade hon. "Du vet inte vad det betydde för mig."
Som en vind hade hon kommit,

 som en vind var hon åter borta.

 

 Pojken stod kvar och blinkade i det begynnande duggregnet.

 Hon var ju barfota, tänkte han, varför var hon barfota?

 Sedan tänkte han inte mer på henne.

 Hon försvann ur hans minne,

 men lämnade kvar den soliga känslan av lycka.
Pojken vände sig om och gick.

 Struntade i fånflinande vänner, struntade i tråkiga fester.

 Han gick för att ringa en länge glömd vän.

 Hon väntade på mig då. Väntar hon fortfarande?

 Pojken gick sakta hemåt, återupplevde glömda minnen.

 Han log. Bakom honom sprang ängeln vidare.

 

Ängeln sprang. Regnet piskade henne i ansiktet

 och blandades med hennes egna salta tårar.

 Det kalla vädret störde henne inte,

 för änglar känner ingen kroppslig kyla.

 Kylan från människor känner de dock, den går genom märg och ben.
Hon var inne i en park. Tjocka träd blickade vänligt på henne.

 Stackars lilla änglabarn, nu har hon det inte lätt.

 Ängeln stannade, strök med handen över den

 hårda skrovliga barken av en ek.

 Lade kinden emot, kände livet som pulserade inom trädet.

 En gren fastnade lätt i hennes hår.

 Det kändes som en fråga.

 Utmattad lutade hon pannan mot stammen och skrek.

 I ett långt fult sprucket skrik ylade hon ut all sin förtvivlan.

 Hon skrek tills hon inte orkade mer,

 sedan sjönk hon ner på marken.

 Kröp ihop vid trädets fot och grät stilla.

 Regnet plaskade ner,

 smekte henne över kinderna och viskade sakta Gråt du vännen.

 Det blir bättre sedan. Ängeln grät.

 

Vad var det den äldste sade?
- "Ni känner smärta starkare än människorna.

 Smärta, sorg och svek. ....Det är er lott."
Svek, var ordet. Hon var sviken.

Sedan han såg dagsljus för första gången hade hon varit med honom.

 Suttit vid hans axel, vakat över hans fotsteg,

 stått vid hans sängkant på natten.

 När han lekte som barn och snavade var hon grästuvan

 som mildrade hans fall.

 När han sov var det hon som höll demonerna borta.

 När han var olycklig och grät kände hon hans smärta,

 det var hon som torkade hans tårar och lyfte hans haka upp

 för att trotsa världen.
Hon hade vetat att den här dagen skulle komma.

 Dagen då han inte längre behövde henne.

 Att smärtan kunde vara så stark kunde hon aldrig tänka sig.
Hon hade trott att det var annorlunda för henne.

 Hon hade älskat honom, älskat såsom ingen människa kan älska.

 Utan att ifrågasätta, villkorslöst älskade hon honom.

 Han var allt hon hade, och hon älskade honom så att det gjorde ont.

 Hon stod vid hans sängkant när han sov och såg på honom.

 Hon var nöjd med det lilla,

 visste att hon aldrig skulle få röra vid honom,

 se honom lysa upp när hon kom gående,

 känna hans hud mot hennes egen.

 Han visste inte att hon fanns.

 Ändå såg han henne, i sina drömmar, i sitt undermedvetna.

 När han var barn fanns hon bara som en vag känsla,

 hans hemliga vän som de vuxna inte förstod.

 Ändå hade de ju själva varit barn en gång.

 Så snabbt går det att glömma sin ängel.

Ju äldre han blev, desto tydligare blev hon.

 Han kallade henne sin drömflicka,

 och skrev dikter och sånger ämnade åt just henne.

 Hon satt lycklig och såg på,

 gjorde sig så synlig hon kunde

 för att hjälpa honom formulera sin tanke.

 Kanske, tänkte hon, kanske jag inte behöver mista honom.

 Kanske han ser mig. En vacker dag ser han mig.

 

Så kom då svekets dag. Hon kände det inom sig, något brast.

 Bandet som höll dem samman gick sönder,

 och hon blev liggande naken och utblottad i förtvivlans mörker.

 Det hände henne då, som alla andra.

 Hennes människa hade funnit sin kärlek.

 Han behövde henne inte längre,

 hade tagit klivet in i de vuxnas värld och kunde aldrig gå tillbaka.

 Ett svek så stort att människor inte förstår det.

 Att bli bortkastad, slängd åt sidan, bortglömda,

 det är änglarnas lott.

 

Hon kom tillbaka in i världen, var synlig som en människa.

 Hon sprang för att glömma, men fick bara fler minnen.

 Pojken hon kysste hade glömt sin ängel för länge sedan.

 Hon kysste honom för att alla, även änglar,

 har ett behov av att känna sig älskade.

 Men i honom kände hon igen samma svek,

 det svek hon försökte glömma.
- "Människor glömmer så lätt. Varför är jag ingen människa?"

 

Hon somnade, sov för första gången.

 En ängel får inte sova, men en sviken ängel har inga regler.

 Hon vaknade till en vacker morgon, men märkte den inte.

 I hennes hjärta fanns ett tomrum.

 Hennes människa behövde henne inte längre,

 han hade stött ut henne,

 men han behöll ändå en bit av hennes hjärta.

 Orättvisan gjorde henne arg, vansinnig.

 Han tog en bit av mitt hjärta.

 Hur ska jag någonsin kunna älska igen?

 Jag kan inte ge mer!

 
Förtvivlan tog henne åter, men hon grät inte mer.

 Hon hade inga tårar kvar.
Hon steg upp, och började gå.

 Hon gick genom hela staden,

 en ensam sorgsen skugga bland alla människor.

 En eller två lade märke till den vackra flickan,

 men glömde henne fort.

 Änglar försvinner snabbt ur människors minne.

 De hon rörde vid kände lycka, oförklarlig lycka,

 men själv kände hon bara allt djupare sorg.

 Änglar kan inte ta, bara ge,

 och ju mer de ger desto mindre finns det kvar.

 

Vad var det den äldste sa?
- "Människor har inte lätt för att ge, och änglar ger utan att fråga.

 Ni ger, och får inget tillbaka... Det är er lott."

 

Ängeln gick. Hon gick i dagar, veckor.

 Runt, runt i staden,

 och människorna i hennes närhet fick det lite lättare,

 blev lite lyckligare. Ingen såg henne.

 Hon var synlig liksom en människa

 men ingen kunde minnas att de hade sett henne.

 Hon var ensam, så ensam som bara änglar kan vara.
Hon sov ofta och länge, i parker där hon kände närheten till naturen.

 Ingen stoppade henne, hur stoppar man någon som inte finns,

 som man inte kan minnas?

 Träden skyddade henne som hon en gång skyddade sin människa.

 De viskade i hennes öra om bättre tider,

 om lycka och om den som skulle läka hennes sår.

 

En ny morgon vaknade, och en kyss landade på hennes kind.

 Försiktigt öppnade hon sina ögon.

 Hon såg ett vackert ansikte, vars ögon var speglar av hennes egna.
- "Försvinn, människobarn.
 Gå.

 Du glömmer mig ändå så fort du vänder mig ryggen."
Han log mot henne. Hon avskydde det leendet.

 Hur kan han le när världen är i två bitar?
- "Du tar fel. Jag glömmer inte lätt, och dig minst av allt.

 Men jag tror att jag kan hjälpa dig att glömma.

 Jag vet vad du går igenom, och jag vet vem som kan läka dig.

 Om du vill och vågar, kan du läka mig också."
Det var inte en kyss som landade på hans kind,

 utan ett slag, hårt slog hon honom.

 De vackra orden gjorde henne ursinnig. Hur vågar han?

 Jag tänker inte bli sviken igen.

Han stod upp. Nu går han, tänkte hon,

 nu går han och jag vill ju att han skall stanna.

 Hon vände bort sitt ansikte, gömde tårarna.
- "Kom," sade han. "Kom med mig."
Förundrad stod hon upp, tog handen som räcktes henne.

 Hon såg upp i ögonen som var så lika hennes egna.
- "Även jag blev sviken en gång."
Plötsligt förstod hon, och när han log mot henne log hon tillbaka.

 

Tillsammans gick de, bort från smärtan och tvivlet.

 Människor stannade och såg på det vackra paret,

 följde dem med blicken, och när de hade gått utom synhåll

 fanns de fortfarande kvar i människors minnen,

 som en bild från paradiset.

 Tillsammans skulle de utföra underverk,

 bringa lycka till alla som hade det svårt,

 för själva skulle de ha i överflöd.

Bara en ängel kan läka en av de sina,

 för änglar ger till varandra,

 och ingen kan ta emot och älska en gåva såsom änglar kan.

 

Vad var det den äldste sade?

 - "Ni känner smärta starkare än människorna.

 Smärta, sorg och svek, men även kärlek.

 Ingen kan älska som en ängel,

 och ingen kan vara så älskad som en ängel.

 Ni vet den sanna innebörden av ordet lycka,

 för ni har gått igenom allt för att komma dit.

 Det är er lott."

 

Av: Okänd.

Av Maria - 19 augusti 2010 22:36


Någon speciell.

 

Människor kommer in i vårt liv för någon orsak,

 för en period eller för en hel livstid. När du kommer på vad det är,

så vet du exakt vad du kan vänta dig.

När någon kommer in i dit liv för en ORSAK,

 så är det vanligtvis för att du ska få möta ett behov

 som du ska leva ut eller få en inre upplevelse av.

 De har kommit för att hjälpa dig igenom en svårighet,

 att visa dig vägen och uppmuntra dig,

 att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt eller andligt.

 De verkar vara Gudasända, och det är de.

 De är där för ett behov som du behöver dem för.

 Sedan utan att du handlar fel eller

 att det är någon felaktig tidpunkt,

 kommer den här människan att säga eller

 göra någonting som kommer att få er relation att ta slut.

 Ibland dör de. Ibland går de sin väg.

 Ibland agerar de så att de tvingar dig att ta ställning.

 Vad vi måste ha i åtanke är att våra behov har blivit mötta,

 våra önskningar uppfyllda; arbetet är gjort.

 Bönerna som du har sänt upp har blivit besvarade

 och det är tid för dig att gå vidare.

 

När människor kommer in i ditt liv för en PERIOD,

 är det för att det är dags för dig att utvecklas, växa eller lära.

 De kanske ger dig en erfarenhet av fred eller får dig att skratta.

 De kanske lär dig något som du aldrig har kunnat.

 Vanligtvis ger de dig en obeskrivlig känsla av glädje.

 Tro på det! Det är sant! Men, bara för en period.

 

LIVSTID, nära livslånga relationer lär dig livstidslektioner;

 de ting som du måste bygga på för att få en solid känslomässig grund.

 Ditt arbete är att acceptera lektionen,

 älska personen/personerna (spelar ingen roll);

 och ta det du har lärt dig och använd det i alla andra relationer

 och tider i ditt liv.

 Det är sagt att kärlek är blind men vänskap är klärvoajant.

 

Tack för att du är en del av mitt liv…

Av Maria - 16 augusti 2010 22:14


Du är unik!

 
Jag har hört berättas om en man som fann slokande och döende träd,

 buskar och blommor när han gick ut i sin trädgård.

Han frågade dem varför,

 och eken sa att den var döende därför

 att den inte kunde bli lika hög som tallen.

 

Då han vände sig till tallen,

 fick han veta att den slokade därför

 att den inte hade druvor som vinrankan.

 

Vinrankan i sin tur var döende

 - därför att den inte blommade som rosenbusken.

 

Sedan hittade han en växt,

 en pensé som blommade och såg lika fräsch ut som alltid.

 

Av denna fick han följande svar på sin fråga:
- Jag tog för givet att du ville ha en pensé när du planterade mig.

 Om du velat ha en ek hade du planterat en ek.

 Om du hade velat ha en vinranka eller en ros hade du planterat det.

 Så jag tänkte att eftersom jag inte kan vara någonting

 annat än det jag är,

 ska jag försöka vara det efter min bästa förmåga.

 

Du är här för att denna existens behöver dig så som du är!

 Annars skulle någon annan ha varit här.

Du uppfyller någonting väsentligt, så som du är…
Se på dig själv. Du kan bara vara den du är!

 

Det finns inte någon möjlighet för dig att vara någon annan.

 Du kan antingen njuta av den du är och blomstra,

 eller fördöma det och vissna bort.

 


Av: Okänd.

  

Av Maria - 15 augusti 2010 18:36

Att skratta är att riskera att verka löjlig

Att gråta är att riskera verka sentimental

Att sträcka ut handen mot en annan människa är att riskera bli involverad

Att uttrycka sina känslor är att riskera visa upp sitt rätta jag

Att lägga fram sin ideal, sina drömmar inför en

Publik är att riskera att förlora dem

Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka

att leva är att riskera att dö

Att hoppas är att riskera att misslyckas.

 

Men risker måste tas, för den största risken man kan

ta i livet är att inte ta några risker alls

En människa som inte riskerar någonting, gör

ingenting, har ingenting och är ingenting

Man kanske undviker lidande och sorg, men man kan inte

Lära, känna ,förändras, växa, älska, leva

Kedjad av säkerhetsbojor blir man låst,

 man har förverkat sin frihet

Bara en människa som tar risker är fri.

Av Maria - 13 augusti 2010 23:25

                                                  




                                  


 

 

 

 

 

 

Kärlekens och Frihetens makt.

 

Han satt på taket i sin stora kappa,

 medan regnet rann nedför hans kinder.

 Han visste att han skulle ta sig därifrån,

 egentligen, men han ville inte lämna det

 som hade blivit hans hem under några korta dagar.
-"Alex! Sitter du härute nu igen,
 din stygga pojke.

 Kom in, så skall du få en fin kopp med choklad och en bulle."

 

Skulle han gå in? Han såg lugnt på kvinnan som stod där

 med ditt huvud utstucket ur fönstret,

 stirrande på honom med ansiktet uppvänt.

 Hon såg ovanligt dum ut.

 Hon var sköterska på ett mentalsjukhus,

 där han för tillfället bodde.

 De hade hittat honom i en park, när han sökte skydd för natten,

 och han hade följt dem villigt.

 Beslutat sig för att det kunde vara hans tillfälliga hem.

 Men det kanske var dags att bryta upp nu?

 

- "Nej kvinna." Han såg chocken i hennes runda ansikte.

 Det var de första orden han hade uttalat sedan han fördes dit.
- "Jag tänker inte komma in. Jag lämnar er nu.

 Var lugn, du kommer ha glömt mig så fort jag är borta.

 Ge min bulle till Bernhard, så gör du någon lycklig idag."
Med ett språng var han borta,

 innan hon hann ropa till eller ens tänka efter.

 Så hämtade hon sig, och skrek gällt efter förstärkning.
- "Alex! Han rymde! Kalla på vakten!"
- "Vem då? Lugna dig nu.

 Vi har väl ingen Alex på vår avdelning?"

 Sköterskan tänkte, hennes ansikte vreds om i koncentration,

 men sedan lossnade det och hon log förvirrat.

 

"Nej, det har vi ju inte.

 Vad var det jag tänkte på? Måste ha slumrat till en smula.

 Nej men, så klantigt av mig! Jag har tagit fram en bulle för mycket!

 Ge den till Bernhard, så blir han glad."

         

Han sprang över taken,

 kappan virvlade ut bakom honom och han släppte alla tankar

 på vad han skulle göra, på vad som låg framför honom.
Jag har förlorat mycket tid.

 Tio dagar har jag varit instängd bland människor,

 fjättrad av deras värme och omtanke. Varför rör det mig så?
Han saktade ned och stannade.

 I skydd av en liten dunge släppte han sin förklädnad helt.

 Öronen växte och blev ludna och spetsiga, klorna fälldes ut,

 ögonen smalnade och återgick till sin gyllene färg,

 tänderna blev vassa och svansen ringlade sig ner runt hans ben.

 Vad skönt det var att åter få vara i sin sanna form.

Varför hade han gått med på att spendera så lång tid bland människor?

 Hur hade han stått ut med att hålla sin förklädnad uppe varje dag?

 Och för vad hade han gjort det?

 Vad hade han åstadkommit medan han var där? Ingenting!

 

Jag ville känna kärlek.

 

Kärlek! Det ordet spottades på i Helvetet,

 människors små drömmar. Kärlek! Vänskap!

 Viljan att hjälpa sin nästa! Deras ideal, så höga, långt utom räckhåll.

 Trodde de att de hade lov att använda sådana ord?

 De visste ingenting!
Och ändå kunde han i deras närhet känna en kraft så stark

 att han blev omtumlad,

 så stark att om den användes emot honom skulle

 den krossa även honom - en av de starkaste i Helvetets rike.

 Var det kärlek? Varför hade i så fall inte människorna,

 om de hade möjligheten att använda denna kraft,

 då i urminnes tider då de tre rikena kände varandra,

 tagit över och kastat ned båda de onämnbara,

 och själva satt sig på tronen?

 De hade inget behov av att upprätthålla balansen.

 Varför levde de nu i ovetande, lyckliga i sin egen värld?

 

- "Kärlek kan inte användas emot någon annan..."

 

Förbannade vare människorna och deras stora ord!

 Han hade ett uppdrag att utföra.

 Han kunde inte fortsätta att tappa tid på det här viset.

 På ett ögonblick hade han kastat sig upp i luften igen.

 Han sprang så fort han kunde rätt upp i himlen.

 Väl uppe bland regnmolnen saktade han ned igen

 och sprang i maklig takt uppe i högre luftlager

 till dess att han kom över de sista molnen,

 och kände solen på sitt ansikte.

         

- "Men kära, hur står det fatt?"
Hon flämtade och kippade efter andan,

 handen över hjärtat som värkte obarmhärtigt.
-  "Han är på väg igen," sade hon med uppoffring,

 och såg skräcken spridas över vännens ansikte.
- "Jag måste ge mig av. Jag måste påbörja mitt uppdrag.

" Tårar steg i den andras ögon, men hon log tappert.
- "Ta det försiktigt. Kom tillbaka till mig."
- "Det skall jag."

 

Hon hade vetat att dagen var nära.

 Det var länge sedan Gud hade kommit till henne

 med meddelande från den onämnbara själv

 och berättat vad hon var tvungen att göra.

 Ändå hade hon stannat i Himlen,

ovillig att lämna sitt hem och sina älskade.

 Smärtan i hennes bröst kom sig av hennes olydnad,

 men den stillades när hennes uppdrag för ett tag blev mindre viktigt.

 Nu var det dock återigen av största vikt att hon påbörjade sin resa.

Säkerheten för alla de tre rikena låg i hennes händer.

 Den onämnbara litade på henne.

 Hon var tvungen att lämna allt hon någonsin hållit kärt för att rädda det.

 

Vad jag är fånig.

 En av de starkaste i Himlens rike och har aldrig satt min fot utanför det.
Hur skulle världen där nere ta emot henne?

 Skulle någon se henne för vad hon var?

 Skulle hon få någon hjälp med det hon skulle göra?
- "God morgon, Fermes. Hur står det till?"
- "Tack, tack, bara bra," svarade Portvakten.

 - "Så du skall ut i världen nu, min lilla?"
- "Hur är det där nere, Fermes?

 Är människorna goda eller onda?

 Kan man finna hjälp om man söker det?"

 Portvakten såg på henne med gamla ögon,

 gamla ögon som sett mycket, och log stilla.
- "Min vän, du kommer finna att människor inte är enkla varelser.

 Det finns inget gott eller ont i människornas värld,

 utan en evig kamp mellan de båda.

 Du kommer att se mycket av glädje,

 men även mycket som sårar dig.

 Du kommer att vara trött och olycklig och framförallt besviken."

 Fermes pausade och gav henne ett tröstande leende.

 - "Men kom ihåg detta: hjälp finner man alltid,

 om man söker tillräckligt.

Gå nu, mitt barn. Lycka till."

 

Och Fermes öppnade porten som leder från himlen.

 Hon störtades ut i världsrymden innan hon var redo för det,

 och föll handlöst.

 Hon sträckte en hand mot Fermes,

 men han stängde långsamt porten och tog inte emot den.

 Det sista hon såg var hans leende,

 och hon hörde som en viskning hans sista ord i huvudet.
- "Gå nu, mitt barn. Lycka till."

         

Hon vaknade på en gräsmatta, med solen i ögonen.

 Hon blinkade långsamt,

 och försökte komma på var hon var någonstans, och varför...
Just det, jag är ju på Jorden. Så det är så här gräs känns...
Hon satte sig upp, såg förundrat omkring sig.

 Hon hade mycket att göra,

 nu när hennes rikes framtid var i ett så kritiskt läge.

 Men hur skulle hon kunna göra det?
- "Det finns en demon som kommer att jobba emot dig.

 Du måste stoppa honom. Döda honom, om det blir nödvändigt.

 Allt för att rädda vår framtid."
Hur skulle hon kunna döda någon?

 Hon hade vuxit upp med att älska alla i sin omgivning,

 och hade lärt sig att respektera allt liv.

 Hon skulle aldrig klara av något sådant...

 hon visste inte vad det innebar att hata.

 Hat var förbjudet i Himlen,

 det var ett fult ord som kom de högsta av hennes order att blekna.

 

- "Du, flickunge!" Hastigt reste hon sig.

 De talade med henne! Två människor i blå klädnad,

 med bistra uttryck i ansiktet.

 Varför såg de ut så?

 Det fanns väl inga demoner i närheten att oroa sig för?

 Hon kunde i alla fall inte känna någon.

 Hon funderade över detta ett ögonblick,

 så kom hon hastigt ihåg sig själv och gömde sina vingar och sitt ljus.

 

- "Göm dig själv när du är i Skymningens rike.

 Människor är rädda, och om de ser dig som du verkligen är

 kan de göra dig illa."

 

Fast varför skulle de göra henne illa?

 Hon log mot de båda människorna. De log inte tillbaka.
- "Vad gör du här? Kan du inte läsa, eller?

 "Obehöriga äga ej tillträde",

det betyder att om du inte har giltiga papper får du inte vara här.

 Hur tog du dig in?"

 Hon ryggade tillbaka, skrämd av deras ovänliga tilltal.
- "Jag är ledsen..." började hon. "Jag menade inte...

 jag kommer hit från ett annat rike, långt borta... eller, jag... ."

 Förvirrad såg hon ner i marken.

 

- "Berätta inte varifrån du kommer,

 vem du är eller varför du är på jorden."

 

- "Du får nog ta och följa med oss,"

 sade den ena av männen,

 och den andra tog tag i hennes arm.

 Hon ryckte till, ovan vid känslan av mänsklig hud mot hennes eget skinn,

 och försökte dra sig ur hans grepp.
- "Seså, ta det nu bara lugnt och följ med oss snällt,

så kommer ingen till skada."
- "Nej, släpp mig... Ni förstår inte, jag har saker att göra..."
- "Streta inte emot nu..."
- "Släpp..."
- "Kom nu, om du inte följer med frivilligt är jag rädd

 att jag måste bli lite otrevlig..."
- "Jag sa släpp!"
Mannen som hade hållit i henne gav ifrån sig ett kort skrik

 och ryckte till i hela kroppen.

 Han släppte henne så snabbt att hon blev förvånad

 och tappade balansen, snubblade till.

 Mannen stod och såg på sin hand,

 skrämd av vad han just upplevt.

 Hans vän såg oroligt på honom.
- "Vad hände? Hur mår du?"
- "Det kändes som en elchock av något slag...

 min arm, den är helt...

 Nej vänta, vart tog hon vägen?"
Men hon var redan långt borta.

    

Han ryckte på huvudet. Hade han sovit?

 Han hade sprungit ett långt tag nu, utan något speciellt mål.
Jag kan inte fortsätta så här! Jag måste starta det jag skall utföra...
Men det var fula saker han hade blivit sänd till jorden för att göra.

 Att döda en ängel! Han suckade djupt.

 Först skulle han hitta den där flickan.

 Hon skulle bort, innan hon blev vuxen och helt utvecklade

 det som redan växte inom henne.

 Vad var det Lucifer hade sagt innan han reste?

 Att hon hotade balansen, så var det.

 Och samma med tre andra barn,

 som på liknande sätt som flickan skulle försvinna.

 Det var inte snyggt, men det måste göras.
Men detta att döda en ängel!

 Aldrig hade han trott när han blev kallad av Lucifer

 att han skulle få göra något sådant.

 Han kunde minnas orden han fick höra då som om det var idag.

 

- "Dessa barn står ivägen för den balans som vi kämpar för att upprätthålla.

 I dem växer en ondska som är ren.

 I deras tjugonde levnadsår kommer den ondskan

 att vara fullt utvecklad, ofläckad av någon annan känsla.

 Sådana barn hör inte hemma på jorden.

 Om de får växa upp kan de störta de tre rikena

 och föra kaos till den värld vi känner."

 

Så han skulle döda ett barn.

 Inte bara ett barn, förresten, flera. det var väl ingen stor sak,

 barn fanns det många. Men så var det ängeln också.

 

- "Det kommer att finnas en ängel som vill hindra dig i detta.

 Hon skall också bort."

 

Att döda en ängel! De renaste varelserna som fanns.

 Sådant gjorde man bara inte,

 det var ett brott som gick emot allt han någonsin lärt sig.

 Människor är bara brickor i ett stort spel,

 ovetande om sitt eget öde,

 och Helvetets invånare är varelser liksom dig själv,

 fulla av hat och förakt.

 Men änglar är rena och förtjänar inte att dö för din hand.

 Att döda en ängel är något du aldrig kommer att bli fri från.

 Så hade han lärt, men var det nu tid att glömma det?
Han suckade igen och ökade farten.

 Flickan han skulle döda var inte långt bort.

         

Hon skakade våldsamt, förvirrad och rädd.

 Hon hade aldrig varit med om något liknande.

 I Himlen tog man emot främlingar.
Varför var de så elaka?

 Hon hade väl inte gjort något ont.

 Det fanns inga demoner i närheten,

 så varför betedde de sig som om det gjorde det?

 Det fanns ingen kärlek i dem när de frågade mig vad jag gjorde där.

 Men de är inga demoner,

 för när de talade med varandra hade de kärlek i sitt hjärta.
Hon förstod ingenting.

 Hur kunde de vara fulla av kärlek men inte dela med sig av den?

 Fermes' ord kom tillbaka till henne:
- "Det finns inget gott eller ont i människornas värld,

 utan evig kamp mellan de båda."

 Var det detta han menade?

 Detta att människor inte hade kärlek för alla,

 utan bara för några få? Hur kunde de leva så?
Hon skakade långsamt på huvudet.

 Det var nya känslor som rörde sig i henne.

 

- "Du kommer att vara trött och olycklig och framförallt besviken."

 

Trött, olycklig, besviken.

 Det var känslor hon hade sluppit i alla de år hon levt i Himlen,

 säker bakom dess väggar.

 Hon längtade plötsligt tillbaka.

 Överallt omkring sig såg hon kärlek, men också illvilja och hat.

 Det var nytt för henne.

 

- "Glasögonorm!"
- "Fetto!"

 

Hon vände sig om och såg fyra små pojkar som retade en femte,

 som låg på marken och grät.

 Hennes blod började sjuda och innan hon visste vad hon gjorde

 hade hon sprungit fram och ställt sig framför honom.

 Hon fattade en av de fyra andra pojkarnas arm i sin hand.
- "Låt honom vara," väste hon.

 Utan att hon menade det hårdnade hennes grepp om pojkens hand

 tills han kved av smärta.
- "Nej, aj... släpp mig... ."

 Hon såg hans rädda ögon med något som liknade tillfredställelse.
Vad är denna känsla inom mig?

 Varför blir jag lycklig av att se denna pojke lida?

 Vad har hänt mig? Är detta vad som kallas hat?
Hon släppte honom snabbt, som om hon blivit bränd.

 Skrämd stirrade han på henne, och sprang sedan sin väg.

 De andra pojkarna följde honom, och pojken hon skyddat ställde sig upp.
- "Där fick de! Ha ha! Tack, vem du än är."

 Hon såg på honom, på hans ögon som sken med skadeglädje.
Även han hatar. Finns det då inte kärlek i den här världen?

         

Han satt på ett tak och såg en ung flicka leka.

 Hon skulle växa upp till att bli en människa som inte borde finnas,

 en människa som borde vara en demon.

 Demoner kan ju inte leva i människornas värld... eller hur?
Jag kan ju leva i människornas värld.

 Varför kan då inte den här flickan göra det?
Nåja, ett uppdrag var ett uppdrag och det skulle slutföras.

 Det var ju också hans order från den onämnbara själv, genom Lucifer.

 Han hoppade hastigt ned från taket och gick mot flickan.

 Hon stannade upp i sin lek när han närmade sig,

och drog sig mot dörren på sitt hus.
Varför gör hon så?

 Jag har gömt mina ögon och mina klor.

 Jag ser ju ut som vilken människa som helst.
- "Hej, lilla barn," sade han försiktigt.

 Flickan svarade inte, nickade bara kort.
Tror hon att jag skall göra henne illa?

 I så fall tror hon ju rätt...
Han såg på barnet, så oskyldigt det var.

 Han kunde se ondskan som växte i henne,

 men än så länge var hon inte annorlunda från andra människor.

 Hon hade fortfarande kärlek inom sig,

 och var fortfarande bara ett vanligt barn,

 ovetande och rädd för den som ville henne ont.

 Hur skulle han kunna döda henne, kallblodigt och utan medlidande?

 Det gick inte! Han satte sig på huk framför barnet,

 såg på blommorna hon hade i handen och log.
- "Vilka fina blommor du har.
 Kan jag få en?"

 Det gick ett tag, så nickade hon och tog en maskros från sin bukett.

 Hon räckte den mot honom och han tog försiktigt emot den.
- "Tack." Så gick han, lämnade henne hel och välbehållen.

         

Hon hade kommit hit för att hämta några barn,

 tre, nej, fyra barn vars ondska växte för var dag.

 Hennes uppdrag var att hämta dem till Himlen,

 där de sedan skulle få stanna i evighet.

 Hon hade inte tänkt så mycket på det när Gud kom

 och förklarade vad hon skulle göra,

 men nu plötsligt började hon fundera på vad det innebar.

 Barnen skulle stängas in, för evigt fjättrade i Himlen,

 instängda bland all den kärlek som hör Himlen till.

 Vad det skulle plåga dem, de som inte hade någon kärlek i sig.

 Och varför?

 

- "Dessa barn står ivägen för den balans vi kämpar för att upprätthålla.

 I dem växer en ondska som är ren.

 De måste bort från jorden, där kan de inte stanna."

 

Så det var som demoner, utan kärlek.

 Och därför kunde de inte stanna på jorden,

 där kärlek och hat blandades i en evig kamp.

 De skulle tas till Himlen för att fängslas.

 När hon fick reda på sitt uppdrag

 hade hon tyckt att det verkade rättvist, det var väl självklart.

 Men hon hade nu själv känt hur det var att hata,

 och förstod att för dessa barn skulle det vara

 ett fruktansvärt straff att leva bland kärlek för all framtid.
Hur ska jag kunna ta dessa barn till sitt öde?
Hon satt på ett tak och såg på en ung flicka som lekte.

 Ondskan växte i barnet, det kunde hon se,

 men det var fortfarande bara ett barn, ovetande.

 Hon skulle aldrig kunna ta barnets lycka ifrån det så brutalt och grymt.

 Men vad skulle hon då göra?

 Hon kunde inte återvända till Himlen tomhänt.

 

Med en suck kastade hon sig upp i himlen, flög snabbt på lätta vingar.

         

Men hade han då inte gjort hemska saker innan detta,

 torterat och orsakat lidande?

 Varför var det plötsligt så svårt? Hade han förändrats så mycket?
Han såg sköterskans runda,

 snälla ansikte framför sig och var tvungen att inse att ja, det hade han.

 Han hade känt omtanke.
Hon visste ingenting om mig,

 men hon tog hand om mig och gav mig kärlek ändå, villkorslöst.

 Jag kunde inte gå oförändrad genom det...
Så vad skulle han göra nu?

 Han kunde inte göra det han hade blivit sänd hit för.

 Skulle han ge upp och återvända till Helvetet,

 och utstå skam och plågor när Lucifer fick reda på

 att han inte ens lyckats döda ett barn?
Han sprang snabbt upp i himlen, ville bort och ville tänka.

 

Jag skulle aldrig ha kunnat döda ängeln heller.
På ett moln stannade han och lät solen skina honom i ögonen.

 Skymningens rike hade en underbar himmel,

 en han skulle kunna stanna i för evigt.

 Kanske att han skulle göra det?

 Stanna här och aldrig återvända?

 Men vad skulle då hända?

 Om han inte dödade barnen,

 skulle inte de tre rikena då förstöras och hamna i kaos.

Han hörde en suck bakom sig, och vände sig hastigt om.

 

 Han tog några varsamma steg, och där,

 på andra sidan om det moln han själv valt att vila på,

 satt en annan varelse med sorg i blicken.

 Han blev ställd, visste inte vad han skulle göra.

 En Himlens invånare, här på jorden?
- "Du måste vara den ängel jag blev tillsagd att döda.

" Hon såg upp och blev varse honom.
- "Det är möjligt.

 I så fall gissar jag att du är den demon som jag skulle döda."

De såg på varandra länge.

 Hur lång tid hade gått sedan han först talade?

 En sekund, en timma, flera år?

 Talade han först eller var det hon?
- "Du skulle ha hindrat mig i mitt uppdrag."
- "Du skulle ha hindrat mitt."
- "Jag skulle döda fyra barn."
- "Jag skulle fängsla dem."
- "Varför gjorde du det inte?"
- "Varför gjorde inte du?"

 

Han tänkte ett tag,

 och kom fram till samma svar som han hade givit sig själv tidigare.

Sköterskan syntes framför honom igen.
- "Jag förändrades.

Jag var nyfiken på människor, och levde bland dem i tio långa dagar.

 Jag lärde mig om kärlek.

 Efter det kunde jag inte...

 Men du? Du är ju en ängel.

 Du måste redan ha känt till kärlek..."
- "Jag lärde mig om hat.

" Han såg chockad på henne.

 En ängel som lärde sig hata?

 Vad höll på att hända med världen?
- "Jag kunde inte fängsla barnen efter det.

 Jag förstod vilken plåga det skulle vara för dem

 att endast fyllda av ondska få leva fängslade i Himlen,

 omgiven av kärlek. Jag kan inte återvända själv... ."
- "Inte heller jag kommer att återvända hem, till Mörkrets rike."

 

De såg på varandra, länge.

 

- "Vad kommer hända nu?

 Kommer vi genom vår olydnad att försätta alla tre rikena, Ljusets,

 Mörkrets och Skymningens, i kaos?"
- "Det måste finnas ett annat sätt...

 Du var en demon men nu är du människa."
- "Människa?"
- "I dig finns både gott och ont.

 Och samma i mig.

 Det är det som gör en människa,

 och det är därför vi nu är människor båda två, i Skymningens rike."

 

Återigen en lång paus.

 Hur länge hade de varit där?

 Han stod upp rakt och vände sig bort som för att gå.

 

- "Molnen håller på att tunnas ut.

 Vi borde ta oss härifrån."
- "Men tillsammans..."
- "Vad?"

 Han vände sig mot henne igen.

 Hon satt och såg ned i molnet, med röda kinder.

 Hon tvekade, men fortsatte sedan.
- "Tillsammans kan vi väl arbeta för barnen?

 Kan vi inte åtminstone hjälpa dem,

 om vi nu inte kan göra det vi egentligen skulle?"

         

- "VAD?!"
- "Jag tror det är bättre så här," sade Fermes lugnt.

 Han hade vetat att hon aldrig skulle komma tillbaka.

 Det fanns för mycket att lära på jorden.

 Tillsammans skulle hon och demonen från Helvetet kunna ta hand

 om de barn som hade ondska växande i sig.

 De hade minnen från både Ljusets och Mörkrets rike,

 och skulle därför kunna hjälpa barnen att leva i Skymningen.
- "Men hur kan de arbeta tillsammans?

 En demon och en ängel?"
- "De är ingetdera nu. Båda är människor.

 Och jag tror att de älskar varandra."

 Fermes log sitt stilla leende.

 Han var den äldsta av Himlens varelser, äldre även än Gud,

 och han hade sett mycket.

         

I Helvetet är alla fyllda av hat, rädsla och förakt.

 Änglar hatar de och fruktar,

 ty de är allt som demoner inte är.

 Människor föraktar de,

 för människor är simpla varelser som inte vet något

 om världen eller sitt eget öde.

 

I Himlen är alla fyllda av kärlek, rädsla och medlidande.

 De älskar varandra,

 de fruktar demoner och de har medlidande med människor,

 för människor är simpla varelser som inte vet något

 om världen eller sitt eget öde.

 

Men både de i Mörkrets och de i Ljusets rike har fel,

 för människor är inte simpla varelser.

 De är varken goda eller onda,

 utan består av en ständig kamp mellan de båda.

 Och det är därför de är så mycket mer än både änglar och demoner.

 De vet visserligen inget om världen eller sitt eget öde,

 men det gör ju inte Himlens och Helvetets varelser heller.

 Gud vet inte. Lucifer vet inte.

 De enda som vet är de båda onämnbara,

 vi andra kan bara gissa.

 

Jag och min älskade ger kärlek till fyra barn i vilka ondskan växer.

 Det är inte lätt, men vi vet hur det är att leva utan kärlek och utan hat.

 En varelse måste ha båda, annars lever den fattigt.

 Annars lever den inte som en människa.

 

Av: Okänd.

Av Maria - 13 augusti 2010 15:31

 

En blomma är en blomma

En vän är en vän

vad du än tycker

vad du än tänker

ska du vara rädd om den.

Samma blomma

samma vän

      kommer aldrig igen....  

Av Maria - 13 augusti 2010 15:21

     

Varje gång du tänker att du inte orkar längre

kommer från ingenstans ett litet ljus.

Detta lilla ljus kommer att förnya din styrka

och ge dig kraft att gå ett steg till.


Av Maria - 13 augusti 2010 00:08

  

Presentation

Lite fakta om mig.

Hej, Maria heter jag och är en tjej som är glad och gillar humor och änglar i massor.
Pyssel och datorn tar mycket av min tid.
Och framför allt barn. Jag jobbar som barnskötare på förskola på en småbarnsavdelning och jag älskar mitt arbete.
Jag är en änglamamma till min lilla dotter Ida och jag är mamma till min underbara dotter Tilde. Familjen är mitt allt. Här på bloggen så kommer jag att dela med mig av mitt material som jag har i arbetet. Och så kommer det en liten dikt då och då också. Hoppas att ni kommer att trivas här på min blogg. Skriv gärna om ni undrar över något.
Min mail är mariaslekrum@live.se

Rosa bandet

Följ mig på facebook

Följ mig via bloglovin.

bloglovin

Lämna gärna ett tassavtryck.

Google Översätt

Facebook

Klocka

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Mina små rum.

Inspirationbloggar

Mina nära och kära.

Räkneverk

  • besöksräknarebesöksräknare
  • free counters

Vädret i Njurunda.

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards