Sagan om det lilla loket.

1. Det var en gång ett rosa litet lok som stod alldeles ensam på en station.

2. Det hade inga vagnar efter sig,

därför tyckte han inte att han var ett riktigt lok.
För ett riktigt lok ska ha vagnar att dra efter sig.
Loket bestämde sig för att åka ut och leta efter några vagnar.
Så körde han ut från stationen.

När han kört en stund fick han se en turkos vagn som var full av människor.

3. Vagnen stod ensam på spåret.

Det var ett annat lok som tappat den vagnen.
Så den bad det lilla loket att få följa med.

De kopplade samman och körde iväg.

Efter en stund kom de till en annan station

och där stod en gul vagn lastad med sten.

4. - Ingen orkar dra mig för jag är så tung, sa den gula vagnen.
- Jo! Jag är stark, sa det lilla rosa loket.

Så då kopplades den gula vagnen fast bakom

den turkosa vagnen och tåget tuffade iväg.

Vid nästa station stod en blå vagn.

5. - Oh vilket fint rosa lok, sa den blå vagnen,

med dig skulle jag vilja åka.
Så fick den blå vagnen som var lastad med brädor

kopplas fast bakom den gula vagnen.
Sen tuffade hela raden iväg.

Rätt som det var tuffade de förbi en oljevagn.

6. - Oj! Vad många vagnar du har, sa den gröna oljevagnen.

 
Det lilla rosa loket tuffade vidare med alla sina vagnar efter sig.

Nu var det rosa loket ett mycket lyckligt lok

för nu var han inte ensam längre.

Han var det finaste tåg som fanns.

Det sovande huset.

Det finns ett hus, ett sovande hus, där alla sover. Och i det huset där finns
det en säng, en varm och skön säng i det sovande huset, där alla sover.

I den sängen finns en farmor, en sovande farmor, en snarkande
farmor i en varm och skön säng i det sovande huset, där alla sover.

Och ovanpå farmor ligger det ett barn, ett drömmande barn,

på en snarkande farmor i en varm och skön säng i det sovande huset, där alla sover.

Och ovanpå barnet ligger det en hund, en sömnig hund på ett drömmande barn,

på en snarkande farmor i en varm och skön säng i det sovande huset, där alla sover.

Och ovanpå hunden ligger det en katt, en sovande katt, på en sömnig hund,

på ett drömmande barn, på en snarkande farmor i en varm och skön säng

i det sovande huset, där alla sover.

Och ovanpå katten ligger det en mus, en slumrande mus, på en sovande katt,

på en sömnig hund, på ett drömmande barn,

på en snarkande farmor i en varm och skön säng i det sovande huset,

där alla sover.

Och ovanpå musen finns det en loppa, en vaken loppa, på en slumrande mus,

på en sovande katt, på en sömnig hund,

på ett drömmande barn, på en snarkande farmor i en varm och skön säng

i det sovande huset, där alla sover.

Kan det vara så?

En vaken loppa på en slumrande mus, på en sovande katt,

på en sömnig hund, på ett drömmande barn,

på en snarkande farmor i en varm och skön säng i det sovande huset,

där alla sover.

En vaken loppa som biter musen, som skrämmer katten, som klöser hunden,

som dunsar ner på barnet, som knuffar till farmor,

som gör sönder sängen i det sovande huset, där inte någon längre sover!

Sagan om häxan Emalia.

Emalia var en häxa som var så väldigt ledsen
Hon tyckte inte om att vara ledsen och göra illa.
Vissa häxor är ju onda men Emalia tyckte inte om det.
Hon ville vara lycklig och lysa som en stjärna.
Hennes katt, sa: ”Så här kan det inte fortsätta”

”Vad är det som bekymrar dig, Emalia”.

"Det är mina kläder, sa Emalia”,

jag är alltid klädd i svart och det gör mig så ledsen.

Jag mår dåligt då och vill ha kläder som gör mig glad.
Det skulle göra mig glad och jag skulle må bra varje dag. "

”Men Emalia du som är häxa och allt”, sa katten.
”Du kan ju bara blanda en dryck och göra en ny hatt.
Du blir söt och glad och det gör att du känner dig bra.
Så då kommer du inte vara tjurig och vresig hela dagen. "

Så Emalia tog sin hatt som hon ville skulle vara gul.
Hon tog några bananer och majs och la i sin trollkruka,
Rörde ihop dem ...och nu.  Ala-ga-Zot! "

Ut kom en hatt så gul och ljus
Hon skrattade och fnissade med så mycket glädje.
Låt oss göra en annan! "Emalia grät av lycka.

Nu provar vi en annan färg och denna gång blir det rött.

Så in i hennes gryta åker några tomater..
Hon rörde om och blandade ... sedan Ala-ga-zoo!
Ut kom en röd hatt med en blomma på toppen
Och hon skrattade och hon skrattade, hon kunde bara inte sluta.

"Blått är nästa färg hon försöker med."
Så in i hennes trollkruka gick en bit av himlen.
Hon rörde om det bra, och sa, "Ala-ga-finne!"
Ut kom en blå mössa med moln runt om den.

"Bra!" ropade Emalia,

"Jag behöver en grön hatt."
Så i med broccoli och ärter och sa, Ala-ga-Zat,

och ut kom en grön hatt.

"Det måste finnas vissa färger jag inte har försökt.
Låt oss se, jag vet, det finns orange, ropade hon.
Så in i hennes trollkruka gick en morot eller två
Hon viskade sen de magiska orden ... Ala-ga-zoo! "

Den bästa hatten, dök upp i luften
En orange, moröttsröd hatt med en sån härlig brinnande känsla.
Det fick Emalia att skrika av glädje
Av denna fina orange hatten.

Emalia är så lycklig.
Så nu trollar hon dag efter dag med att göra hattar.

Nu är hon aldrig mer sur eller elak.

Hon är den lyckligaste häxan som någon har sett!

Jag känner en gumma som svalde en fluga.

Jag känner en gumma som svalde en fluga,
den brukade bo i hennes stuga.
Nu flög den omkring i magen,
surrade och killade hela dagen.

Jag känner en gumma som svalde en spindel,
det är ju så man får svindel!
Hon svalde spindeln för att fånga flugan,
som flugit omkring i stugan.

Jag känner en gumma som svalde en sparv,
hon gjorde det inte av slarv!
Hon svalde sparven för att fånga spindeln.
Hon svalde spindeln för att fånga flugan,
som flugit omkring i stugan.

Jag känner en gumma som svalde en katt,
hon måste ha fått fnatt!
Hon svalde katten för att fånga sparven.
Hon svalde sparven för att fånga spindeln.
Hon svalde spindeln för att fånga flugan,
som flugit omkring i stugan.  

Jag känner en gumma som svalde en hund,
då kan man inte sova en blund!
Hon svalde hunden för att fånga katten.
Hon svalde katten för att fånga sparven.
Hon svalde sparven för att fånga spindeln.
Hon svalde spindeln för att fånga flugan,
som flugit omkring i stugan.

Jag känner en gumma som svalde en get alldeles grå
- vilka ideér gumman kom på!
Hon svalde geten för att fånga hunden.
Hon svalde hunden för att fånga katten.
Hon svalde katten för att fånga sparven.
Hon svalde sparven för att fånga spindeln.
Hon svalde spindeln för att fånga flugan,
som flugit omkring i stugan.

Jag känner en gumma som svalde en ko
- det kan man inte tro!
Hon svalde kon för att fånga geten.
Hon svalde geten för att fånga hunden.
Hon svalde hunden för att fånga katten.
Hon svalde katten för att fånga sparven.
Hon svalde sparven för att fånga spindeln.
Hon svalde spindeln för att fånga flugan,
som flugit omkring i stugan. 

Jag känner en gumma som svalde en häst,
den vägde allra mest!
Sen orkade gumman inget mer,så hon svalde inga fler.

Nu när ni sparar som på era datorer

så kommer bilderna bli i A4 när ni drar ut dom.

Så därför rekommenderar jag att ni gör dom mindre

 i den storlek ni nu vill ha dom.

Tänk på att gumman ska ju vara större än djuren.

Klistra ihop gumman så hon blir som en.

Sen så plastar ni in bilderna i laminatplast,

ta en kniv och skär en skåra i munnen 

(så tänk på att djuren ska vara så liten så att de går in i munnen). 

Skär sen upp i linningen på gumman.

Ta sen en limpistol och klistra fast en plastficka

på baksidan som djuren hamnar i eftersom sagan läses.

Det var en gång en liten elefant som hette Dumbo.

Han hade gått vilse och kunde inte hitta hem till sin mamma.

Han gick länge på savannen,

men han kunde inte hitta henne någonstans.

(Långsamma slag på trumman).

Det blev sent på kvällen och han var mycket trött.

När han kom fram till en flod la han sig ner

för att sova under ett stort träd.

(Ljud av sugrör som blåser i ett vattenglas).

Vad var det för ljud?

Kanske en groda, eller var det en flodhäst?

Det var så mörkt att Dumbo kunde inte se någonting.

På avstånd sjöng några natt fåglar.

(Blockflöjt eller visslingar).

Snart somnade Dumbo och snarkade högt och ljudligt.

(Gurka).

I sömnen hörde han svagt alla nattens ljud.

Det var tissel och tassel från smådjur som sprang

omkring i gräset.

(Maraccas).

Det var ett lejons rytande och en hyenas klagande tjut.

(Kazoo).

Och så hörde han en mus som fort sprang iväg

(Svaga, snabba slag på claves) och  vattnet

som rann i floden (dra med klubban över stavarna

på ett klockspel):

Högt över alla andra ljud hördes också cikadorna

(Spela snabbt på en hög ton på gitarren.

Men så plötsligt väckte Dumbo av musik

(sjung jag må han leva).

Det var Dumbos födelsedag!

Som present hade alla djur gjort en karta över savannen

så att han lättare skulle kunna hitta.

Dumbo blev så glad att han trumpetade högt och ljudligt.

(Kazoo).

Sedan sjöng och festade djuren hela natten.

Fortsätt med andra sånger också.

En hopplös liten groda.

Det var en gång en liten groda, som var så lycklig han kunde bli.

 Han var grön som ett omoget äpple,

 han kunde hoppa högre än någon annan groda,

 och hans kvällskväkningar kunde få månen att gråta av glädje.

 Men så en dag, när han skulle ta morgonens första simtur,

 märkte han att han inte kunde hoppa längre.

 Han tyckte att det var väldigt märkligt,

 men brydde sig inte särskilt mycket om det.

Men efter en vecka hade han hunnit bli orolig,

för han kunde fortfarande inte hoppa.

 Han simmade ut i dammen och frågade sina vänner

 om de visste någon bot.

 De flesta hade ingen aning om vad han skulle göra,

 och andra föreslog små kurer och knep.

 Men den äldsta grodan sa att en kyss

 från en flicka på prinsjakt skulle kunna bota honom

 från hans hopplöshet.

 Små flickor får dagligen höra sagor

 om hur grodor man kysser förvandlas till prinsar,

 och även fast kyssen inte får någon groda

 att förvandlas till prins så skulle den kunna bota

 en liten groda från alla dess besvär.

Så den lilla grodan gav sig iväg för att leta efter några kyssar

 så att han kunde få tillbaka hoppet.

 Det gick faktiskt ganska fort att finna den första flickan,

 och sedan de efterföljande tjugo.

 Men hur många kyssar och pussar han än fick

 blev han varken hoppig eller prinsig.

Nu började den lilla grodan få panik,

 vad han än gjorde så kunde han inte få tillbaka hoppet.

 Han gjorde så som de flesta gör när allt slutar att fungera,

 han satte sig ned och grät.

Men efter en liten stund så kom en liten igelkott fram

 och försökte att trösta honom.

 Hon frågade om han hade varit hos Doktor Stork,

 hon som alltid var så snäll och hjälpte alla.

 Det hade inte den lilla grodan,

 och efter att ha tackat igelkotten

 så bad han en liten fågel att flyga dit och berätta

 för Doktor Stork att han skulle komma till henne.

Doktor Stork hade haft en lång dag,

 alltifrån björnar med magont

 efter att ha ätit för mycket honung

 till vargar med halsont efter nattens ylande till månen.

 Hon var trött och hungrig,

 och meddelandet från grodan gjorde inte hennes humör bättre.

 Men hon var ändå en doktor,

och hon skulle se till att bota den lilla grodan.

Grodan kom efter en kort stund,

 och bara efter ett ögonblick for alla snyftningar ut:

”Det är så hemsk, jag kan inte hoppa längre!

 Och mina kväkningar fungerar snart inte efter allt gråtande,

 tänk om det blir så för alltid?

 Snyft, mitt liv är förstört,

 hur kan jag vara en groda om jag inte kan hoppa eller kväka?”

Doktor Stork försökte att lyssna så gott hon kunde,

 men det var svårt att behålla koncentrationen;

 magen kurrade så förskräckligt!

 Men efter en stund fick hon en idé.

”Jo lille vän, jag vet nog något som kan bota dina problem för alltid.

 Du kommer aldrig någonsin att bli vare sig hopplös eller kväklös igen!”

Den lilla grodan såg storögt upp på storkens nöjda min,

 och funderade över vad hon just hade sagt.

 Något som skulle göra honom fri från dessa hemska problem,

 det lät ju toppen!

Men så hörde han kurrandet,

 och hans lyckliga min ersattes snabbt med skräck.

 Han tittade åter upp på storken,

 och hon var det sista han såg.

Och så var sagan slut.

Av: Madeleine Larsson. 

Denna saga är min favorit sen jag var liten.

Glömmer inte när jag fick denna saga och mamma läste för mig.

Fastnade direkt för den och har kvar boken ute i förrådet någonstans

i röran.

Här kommer en liten förkortat version av denna underbara saga 

som jag har gjort som magnetsaga.

Det var en gång en mjölnare som dog.

Han lämnade sin kvarn till äldste sonen,

 sin åsna till mellansonen och den tredje sonen fick...katten!

De två äldre sönerna kunde livnära sig på sitt arv,

men det blev annat för den tredje.

Så han gav sig av för att söka lyckan.

Hans otur höll i sig.

En dag satt han ensam och surade under ett träd.

Då talade katten.

"Får jag försöka göra dig rik, herre?"

Pojken såg förvånat på katten, som fortsatte.

"Ge mig ett par stövlar, en kappa och en säck,

så skall du få se!"

Det gick pojken med på

 och katten klädde sig och gav sig av.

I skogen gillrade katten en fälla med hjälp av säcken,

några morötter och lite ris.

Han fångade en stor hare och några fasaner.

Nu hade han säcken full och gick till slottet,

där han bad att få tala med kungen.

"Ers majestät", sade han.

"Ta emot denna gåva från min herre, markisen av Carabas"

.

Kungen blev glad och bad att få träffa markisen.

Katten gick till sin herre och sade:

"Ta av dig kläderna och kasta dig i floden!"

När kungenvagnen kom började katten skrika.

"Hjälp!

Markisen av Carabas har blivit rånad och kastad i floden.

Jag har er... hjälp mig att rädda honom".

Kungen hjälpte till och såg till att han

fick torra kläder på sig.

I vagnen träffade pojken kungens dotter,

som blev mycket förtjust i honom.

Under tiden skyndade katten i förväg

 och sade till dem som arbetade på fälten:

"Var snälla och säg att de här markerna tillhör markisen av Carabas.

Då skall han befria er från den hemske jätten som pinar er!"

Landet tillhörde egentligen jätten.

Så när kungliga vagnen for förbi ropade lantarbetarna:

"Hurra för markisen av Carabas, vår herre!"

Kungen gratulerade pojken,

som knappt hörde något eftersom han satt

och beundrade prinsessan.

Under tiden hade katten hunnit fram till jättens slott.

 "Ers höghet", sade han.

"Jag har hört att ni kan förvandla er till vilket djur som helst.

Är det sant?"

"Visst är det sant, titta bara!"

I ett nafs förvandlade han sig till en mus,

och den åt katten genast upp.

När kungen, prinsessan och markisen kom till

slottet välkomnades de av katten.

"Välkommen till markisen av Carabas slott, ers majestät",

sade katten och visade gästerna runt i palatset.

Kungen imponerades av markisens rikedomar,

och när han såg att pojken och prinsessan tyckte om varandra,

sade han att de fick gifta sig.

Den unge markisen gick glatt med på detta.

Det blev ett storslaget bröllop och de nygifta

fick många gåvor.

En av presenterna var en vacker vit katt

och Mästerkatten blev mycket förtjust i henne.

Mästerkatten gifte sig med den sköna vita katten.

De levde lyckliga i alla dagar i ett litet slott

som markisen av Carabas byggde åt dem

 en bit från sitt eget palats.

Snipp snapp snut

nu var sagn slut.

Underbar saga enligt mig.

Det var en gång en drottning som satt vid sitt fönster och sydde.

så stack hon sig i fingret och tre droppar blod föll på snön utanför.

"Ack, om jag ändå hade ett barn så vitt som snö,

så rött som blod och ett hår så svart som ebenholts!"

Året därpå gick drottningens önskan i uppfyllelse.

Hon fick en liten dotter som döptes till Snövit.

Kort därpå dog drottningen.

Snart gifte kungen om sig och den nya drottningen,

Snövits styvmor, ägde en förtrollad spegel.

Var morgon frågade hon:

"Spegel, spegel på väggen där,

säg vem som vackrast i landet är!"

Och var morgon svarade spegeln:

"Du, o drottning, vackrast i landet är!"

Men Snövit växte upp och blev bara vackrare

för var dag som gick.

Och så en morgon svarade spegeln:

"Du, odrottning, är vackrast i salen här,

men Snövit tusenfalt vackrare är!"

Då blev drottningen rasande av svartsjuka.

Hon kallade på sin jägare.

!Ta Snövit med dig ut i skogen och gör dig av med henne",

befallde hon.

"Och kom tillbaka med hennes hjärta så att jag kan se att hon är död".

Men jägaren som tyckte synd om Snövit lät henne springa.

I stället sköt han en hjort och tog med sig djurets hjärta

 hem till den elaka drottningen.

Nu var Snövit alldeles ensam i den stora, mörka skogen.

Hon var mycket rädd.

Som tur var fann hon snart de sju dvärgarnas hus.

De var inte hemma men hon smakade i alla fall lite av deras mat

och sedan föll hon i sömn på en av de små sängarna.

De sju dvärgarna blev glada när de kom hem och fann den vackra flickan.

Snövit fick gärna stanna hos dem och hon lagade mat och städade

 och skötte om dem på bästa sätt.

Men borta på slottet svarade spegeln

den elaka styvmodern:

"Du, o drottning, är vackrast i salen här,

men Snövit hos dvärgarna ännu vackrare är!"

Hon förstod då att jägaren lurat henne och att Snövit levde.

Hon gav sig genast iväg till dvärgarnas hus,

förklädd till en gammal gumma.

Där drog hon en förgiftad kam igenom Snövits hår.

Snövit föll omkull och låg som död på golvet.

Men dvärgarna tog genast ut kammen när de kom hem

 och väckte henne åter till liv.

Var dag måste dvärgarna slita hårt i gruvan.

"Lås dörren och släpp inte in någon när vi är borta", varnade de henne.

Och snövit lovade att göra som de bad om.

Men borta på slottet sa den förtrollade spegeln

alltjämt samma sak:

"Du, o drottning är vackrast i salen här,

men Snövit hos dvärgarna ännu vackrare är!"

Rasande begav sig styvmodern då på nytt till det lilla huset.

Denna gång hade hon med sig ett förgiftat äpple.

Hon knackade på.

Snövit vågade knappt öppna fönstret,

men gumman lockade henne ändå att ta

 en liten tugga av äpplet.

Och i detsamma föll Snövit död ner.

Dvärgarna blev mycket ledsna när de kom hem.

De gjorde allt för att väcka Snövit till liv igen,

men det var omöjligt.

Då lade de henne i en glasskista som de höll vakt

över både natt och dag.

Där låg Snövit lika skön som förrut.

Det såg ut som om hon bara sov.

En vacker dag kom en prins ridande förbi med sitt följe.

Han förälskade sig genast i den vackra prinsessan

 och bad dvärgarna att få ta kistan med sig.

Men en av prinsens tjänare snubblade till när han skulle lyfta kistan

 och då lossnade äppelbiten som Snövit hade svalt.

Snövit vaknade nu till liv igen och

snart kunde hennes och prinsens bröllop stå

med pomps och ståt.

Och de sju dvärgarna bjöds in som hedersgäster.

Snövit och prinsen dansade hela natten

 och sen levde de lyckliga i alla år.

Bilderna är inscannade från någon förskola.

Text: Bröderna Grimm.