1. Titta vovven.

2. Titta Max.

3. Titta Max nalle.

4. Max nalle snäll.

5. Max pussar nallen.

6. Max slickar nallen.

7. Max biter nallen.

8. Max kastar nallen.

9. Nallen ramlar pottan.

10. Nallen vill inte ligga pottan.

11. Kommer vovven.

12. Vovven hämtar nallen.

13. Max får nallen.

Bilderna har min mamma ritat efter boken.

Det var en gång tre björnar som bodde i ett fint hus långt inne i en stor,

vacker skog.

Det var pappa Björn som var rysligt stor, mamma Björn var mellanstor

och så var det lilla Björn som var väldigt liten.

Varje morgon kokade mamma Björn gröt i en gryta.

När gröten var klar, hällde hon upp den i tre skålar.

En liten skål för den lilla Björnen, en mellanstor skål för

mamma Björn och en stor skål till pappa Björn.

Medan gröten svalnade lite brukade alla de tre björnarna gå ut i skogen.

Medan de var ute på sin promenad kom en liten flicka

 som hette Guldlock fram till huset.

Först tittade hon in genom fönstret,

 och så öppnade hon dörren och kikade in.

Det var ju ingen hemma, så Guldlock bara klev på utan att knacka.

Det första hon såg var de tre grötskålarna på bordet.

Om hon hade väntat tills björnarna kom hem, hade hon kanske blivit bjuden.

Men gröten såg så god ut och Guldlock var hungrig, så hon väntade inte.

Först så smakade Guldlock på den stora pappa Björns gröt,

men den var så varm att hon brände sig på tungan.

Sedan smakade hon på den mellanstora mamma Björns gröt,

men den var så kall att hon inte tyckte om den.

Så smakade hon på den lilla, lilla björnens gröt,

och den var precis lagom.

Och så åt hon upp alttsammans!

När hon hade ätit slog hon sig ner i den stora, stora pappas Björns stol,

men den var hård och obekväm.

Så satte hon sig i den mellanstora mamma Björns stol,

men den var alldeles för mjuk.

Så satte hon sig i den lilla, lilla björnens stol,

och den var precis lagom.

Och där satt hon tills stolen gick sönder,

och hon ramlade pladask i golvet.

Guldlock kände sig både mätt och trött så hon fick lust att vila sig lite.

Hon gick in i sovrummet och hoppade upp i pappa Björns stora säng,

men den var alldeles för hård.

Då kröp hon upp i mamma Björns mellanstora säng,

men den var alldeles för mjuk.

Till slut la sig Guldlock i lilla björnens säng,

och den var så skön att hon somnade på en gång.

I samma stund tänkte de tre björnarna att nu hade deras gröt säkert svalnat,

och därför gick de hem för att äta.

När de kom in såg de genast att någon varit inne i deras hus.

- NÅGON HAR ÄTIT UR MIN GRÖT! sa den stora,

 pappa Björn med sin stora,

mullrande röst.

- NÅGON HAR SMAKAT PÅ MIN GRÖT OCKSÅ! sa mamma Björn med sin mjuka röst.

- Någon har smakat på min med och ätit upp alltihop!

 sa den lilla, lilla Björnen, med sin lilla, ljusa, pipiga röst.

Så fick de syn på stolarna.

- NÅGON HAR SUTTIT I MIN STOL! sa pappa Björn med

 sin mullrande röst.

- NÅGON HAR SUTTIT I MIN STOL OCKSÅ!

sa mamma Björn med sin mjuka röst.

- Någon har suttit i min stol också och den har gått sönder!

sa den lilla, lilla Björnen med sin ljusa, pipiga röst.

Så gick de in i sovrummet.

- NÅGON HAR LEGAT I MIN SÄNG!

ropade pappa Björn med sin djupa, mullrande röst.

- NÅGON HAR LEGAT I MIN SÄNG OCKSÅ! sa mamma Björn med sin mjuka röst.

- Titta! skrek lilla Björn med sin ljusa, pipiga röst.

Det ligger någon i min lilla säng!

Då vaknade Guldlock.

Hon gnuggade sig i ögonen och fick syn på de tre björnarna.

Och hon blev så förskräckligt rädd,

att hon nästan ramlade ur sängen.

Sen hoppade hon fort ut genom fönstret och sprang hem

det fortaste hon kunde.

Guldlock vågade aldrig mer komma tillbaka till de tre björnarna.

Men de bor nog fortfarande kvar i sitt fina lilla hus mitt inne i skogen.

Det var en gång tre små grisar som bodde i skogen

 tillsammans med sin mamma.

En dag sa hon till dem:

"Nu har ni blivit stora nog att flytta hemifrån.

Ge er ut och bygg er var sitt hus.

Men det måste vara ett rejält hus, för den elaka vargen

 ligger på lur och han kan ta er".

De tre små grisarna packade sina saker och gav sig iväg.

Den första lila grisen byggde sig ett hus av Trä.

Han brudde sig inte om att vara rädd för vargen.

Den andre lille grisen byggde sig ett hus av halm.

Dunk! Dunk! Han satte samman bräder och spikade i dem.

Han var inte heller säskilt rädd för vargen.

Den tredje lille grisen byggde sig ett hus av stenar och murbruk.

Han lade på ett tak av tegel och satte i en dörr av tjockt trä.

Hans hus blev verkligen stadigt.

Han kände sig mycket nöjd med sig själv när han var klar.

Vargen fick höra talas om att de tre små grisarna flyttat hemifrån.

En dag kom han för att äta upp dem.

De tre små grisarna blev mycket rädda och skyndade in i sina hus.

Först knackade han på dörren till huset av trä.

Han knackade försiktigt och ropade:

"Goddag på dig lilla gris. Får jag stiga in"?

"Aldrig i livet", svarade den lille grisen.

"Öppna"! skrek vargen.

"Nej", svarade den lilla grisen.

"Du kommer att få ångra dig", sa vargen.

"Jag tänker blåsa så hårt att ditt trähus rasar,

och sedan äter jag upp dig"!

Och vargen blåste omkull huset så att trät for åt alla håll.

Den lilla grisen sprang för livet tills han kom till det lilla huset av halm.

Hans bror hade sett när han kom springande,

och han släppte in honom genom dörren

och stängde rakt framför nosen på vargen.

"Öppna dörren"! skrek vargen.

"Aldrig i livet"! svarade den lilla grisen.

"Det ska du få ångra", sa vargen.

"Jag tänker blåsa så hårt på ditt halmhus att det rasar,

och sedan äter jag upp er".

Vargen blåste så hårt på halmhuset att det rasade.

De två små grisarna sprang det fortaste de kunde till det lilla huset av sten.

Deras bror släppte genast in dem och stängde dörren.

Vargen var andfådd och hann inte i kapp dem.

När han kom fram till det lilla stenhuset var grisarna redan inomhus.

"Öppna dörren"! skrek vargen.

"Aldrig i livet", svarade den lilla grisen.

"Då så"! vrålade vargen.

"Då blåser jag på ditt hus tills det rasar ihop,

och sedan äter jag upp er alla tre"!

Vargen blåste... och blåste...och blåste.

Ingenting hände.

Det lilla stenhuset höll, och innanför dörren stod

 de tre grisarna och skrattade.

"Det ska ni få ångra", sa vargen.

"Nu klättrar jag upp på taket och tar mig ner genom skorsstenen".

De tre små grisarna skyndae sig att göra eld

 i den öppna spisen medan vargen

ställde en stege mot väggen och tog sig upp på taket.

Han steg fram till skorstenen och gled ner i den...

"Hjälp! Hjälp! Jag brinner upp"! skrek vargen.

Med brinnande svans klättrade han upp i skorstenen igen.

Han skrek av smärta när han sprang in i skogen och försvann för alltid.

De tre små grisarna skrattade hjärligt.

De tog varandra i hand och dansade av glädje.

De tre små grisarna ville inte skiljas åt.

De bodde tillsammans i det lilla stenhuset

 och de hade alltid mycket roligt.

Det var en en liten gumma, som bodde i ett litet hus, alldeles för sig själv.

Hon var alltid glad och lycklig. Hon hade bara ett stort bekymmer.

Hon kunde aldrig komma ihåg var hon hade lagt sina saker.

"Om jag lägger glasögonen i den här tekannan,

 så kommer jag säkert ihåg var jag gjorde av dem" sa hon.

Men när hon skulle ha glasögonen,

 hade hon glömt bort var hon hade lagt dem,

och hon måste leta överallt i hela huset,

 innan hon kom ihåg att hon hade lagt sin stickning

 i fågelholken utanför verandan.

"Jag förstår inte hur jag kunde glömma bort en sån plats" sa den lilla gumman.

"Ja,ja nästa gång får väl jag försöka fundera ut en ännu bättre plats".

Nästa gång hittade hon stickningen faktiskt-men lite för sent!

Hon hade lagt dem i ugnen.

En dag bestämde hon sig för att fara till marknaden.

Hon tog på sig sin bästa klänning och sin fina hatt,

hon gick ut ur huset,

stängde dörren och låste den.

"Jaha, var ska jag lägga nyckeln nu tro" sa hon.

Hon tänkte och tänkte.

"Nu vet jag" sa hon, "jag lägger den i blomkrukan".

Hon gick bort till sin lilla gamla, gamla bil.

"Jag kanske glömmer bort vilken blomkruka jag la nyckeln i" tänkte hon.

"Jag får nog lov att ställa blomkrukan på något särskilt ställe".

Och så tog den den lilla gumman blomkrukan

 och ställde den i en trälåda på veranda.

Men jag kanske glömmer bort vilken låda det var" tänkte hon.

"Jag måste nog ställa lådan annanstans så jag kommer ihåg den".

Lådan var tung, men den lilla gumman lyckades

 ändå kånka ut med den på gården.

Så ställde hon ner den bredvid ladugårdsdörren.

Hon såg sig omkring.

Där fanns en massa andra lådor också.

"Jag kommer nog aldrig ihåg vilken låda det är" sa hon.

"Jag måste nog ställa den på ett annat ställe".

Hon lyfte upp lådan igen och ställde den baktill på en gammal kärra,

som stod i vagnboden.

"Det där kommer jag säkert ihåg" sa hon.

Hon gick och satt sig i sin gamla höga bil.

Men så började hon tänka igen.

"Tänk om jag glömmer bort det där med kärran" tänkte hon.

Det är nog bäst att jag tar kärran med mig.

Och så drog hon ut kärran ur vagnboden

 och band den bakom den gamla bilen.

Men bilen orkade inte dra kärran.

"Jaha, då tar jag inte bilen då. jag sätter mig i kärran" sa hon.

Och kan du tänka dig!

Hon kom ihåg att hon brhövde en häst!

Hon gicki till grannen och lånade en häst.

Hon tog med sig den hem och selade på honom

 och spände honom för kärran.

Och så hoppade hon upp i kärran själv.

Hon smackade åt hästen, och så bar det av mot marknaden.

Det tog ganska lång tid att komma in till staden,

och när hon äntligen kom fram, var det alldeles fullt med människor,

som också skulle på marknaden.

"Jag undrar var jag ska binda hästen" sa den lilla gumman.

"Och jag undrar hur i all världen jag ska bära mig åt för att komma ihåg

 var jag ställde honom".

Den lilla gumman såg ut över marknadsplatsen på alla tälten,

karusellerna, gungorna och människorna.

"Jag tror faktiskt inte att jag bryr mig om det här, när allt kommer omkring" sa hon.

"En sån röra! Kors i all sin dar,

jag skulle bara tappa bort mig själv"!

Den lilla gumman vände hästen och klapprade hemåt.

Hon tyckte att det skulle bli underbart att se sitt lilla rara hus igen,

 och hon längtade efter en härlig kopp kaffe

 i sitt trevliga lilla kök med blommor i fönstret.

Hon ställde in hästen i ladugården i båset bredvid kon och gav dem båda lite hö.

Sedan stängde hon dörren och skyndade sig fram till huset.

"Å, kära hjärtanes!

Nyckeln" sa gumman.

"Var var det jag la nyckeln"?

Hon tänkte och tänkte.

Till sist kom hon ihåg blomkrukan.

Blomkrukan, "Ja" sa den lilla gumman.

"Nu kommer jag ihåg!

Men var var blomkrukan"?

Den lilla gumman tänkte och tänkte igen.

Till slut kom hon ihåg trälådan.

Men trälådan stod naturligtvis inte på plats på verandan!

Då kom hon ihåg att hon hade ställt den i kärran.

"Javisst" sa hon,

"Så dum jag är".

Hon sprang in i vagnboden.

Där stod kärran, och på kärran stod lådan,

och i lådan stod blomkrukan.

Och i den fanns det en krukväxt med blommor,

lite jord, en liten mask och ingenting annat.

Ingen nyckel!

INGEN NYCKEL!

"Å Å Å Å", sa den lilla gumman.

"Å å å å! Jag kanske stoppade den i fickan,

innan jag började undra var jag skulle gömma den!

Och kan du tänka dig- det var just vad hon hade gjort!

Sagan om cirkusdelfinen Delfi Delfini.

Det var en gång en delfin som jobbad på en cirkus.

 Han hette Delfi Delfini.

Hans arbetsuppgifter var att simma i bassängen

 och göra konster som till exempel att jonglera.

En dag när Delfi låg och sov i sin sängbassäng

 hörde han elefanterna stå och trumpeta.

 Deras jobb på cirkusen var att gå på lina.

 Elefanterna tyckte ofta att de var mycket bättre

 och viktigare än alla andra djur på cirkusen och 

retades därför ofta.

 Just idag var det Delfi som blev retad.

De viskade till varandra att det var töntigt att simma

 och jonglera och fnissade tillsammans.

 Delfi som hörde allt blev ledsen och grät några

delfintårar.

Nästa dag bestämde sig Delfi för att han också ville

 gå på lina med elefanterna. Han ville inte bli retad mer.

Nu var det Delfis tur att balansera.

 Han hasade ut på linan och tittade ner.

När han såg hur högt upp han var blev han yr

 och föll rakt ner i sin bassäng.

Mitt i falllet glömde han bort att stänga sitt blåshål

 och fick en kallsup!

 Han hostade en stund.

Från den dagen bestämde sig Delfi Delfini för att strunta i elefanterna

 Och fortsatte att simma och dyka och jonglera.

Hungriga sinnen.

Att lyssna är att äta med öronen

Var glad åt hungriga öron!

Var glad åt hungriga sinnen!

Lyssna också med ögonen,

lyssna med smaken, känseln

och hela kroppen.

Allt vad dina sinnen kan förtära

ger dig kraft att leva

och näring åt den förvandlingens värld

som rör sig och andas

och talar och växer i dig.

Av: Sandra Key-Åberg.

Var kommer sagorna ifrån?

Från mormors lappkorg där i vrån,

från spisen i vårt sommarhus,

från regnbågen, så klar och ljus,

ifrån fjärran, fjärran ö,

ifrån en blomma vit som snö,

ifrån en liten strumpa blå,

från golvet som är vid och stor.

Vid örat ditt en saga bor.

Av: Kaija Pakkanen.

Förskolans eget bibliotek.

Böcker ska blänka som solar

och gnistra som tomtebloss.

Medans vi läser böckerna

läser böckerna oss.

Kan böcker läsa människor?

Det kan de förstås!

Hur skulle de annars veta

allting om oss?

Av: Lennart Hellsing.

Nu ska jag berätta en saga

lång som en slaga

bred som en dörr

får se om ni hört den förrut.

Sen läses sagan till slut

och avsluta:

Snipp, snapp, snut,

så var sagan slut.

Nu är sagostunden slut

och nu ska vi gå ut.

Sagor finns överallt, mitt ibland oss.

Nu kan du ta emot dem.

Ta dem med dig.

Och berätta för dem du tycker om.

Då lever sagan vidare.

Berättandets konst.

Den bäste berättaren och talaren är den

som får oss att se - med öronen.

Arabiskt ordspråk.

Det jag hör - det glömmer jag.

Det jag ser - det kommer jag ihåg.

Det jag gör - det förstår jag.

Kinesiskt ordspråk.

I skenet av kvällens fladdrande ljus

fängslande sagor far runt i vårt hus.

Se, de flyktar från böckernas rad,

gäckande, fria de tryckta blad,

trollbinder alla som samlas omkring

sagoberättarens magiska ring.

Av: Spencer G Shaw.

Tänk att få öppna en magisk dörr
att få komma till platser där ingen har varit förr.
Att bli någon annan - percis den du
att resa i tiden fast du sitter still.

Där finns det kärlek som glöder
och längtan som blöder.
Ulliga, gulliga, gosiga djur
människor som skrattar - en sagolik tur.
Det är som att va på ett blänkande hav.
Ja, sånt man får rys-pys på ryggen av.

Där finns det kedjor som rasslar
och råttor som prasslar.
Visslande, tisslande, gnisslande gnäll
bråkiga brorsor och mammor med skäll.
Det är som att va på ett stormande hav.
Ja, sånt man får rys-pys på ryggen av.

Tänk att få öppna en magisk dörr
att resa till platser där ingen varit förr.
Ja, tänk att få resa i tiden fast du sitter still
det kan man faktiskt ha böcker till.
 

Okänd.

Den lilla haren.

Långt borta i en stor skog med höga träd satt en liten hare.

Han var så ledsen för hanhade ingen att leka med.

Hela dagen hade han sprungit omkring inne i skogen

och letat efter lekkamrater.

Solen sken och det var varmt, det var en solig sommardag.

Men haren var inte ens glad fast solen försökte värma honom med sina solstrålar.

Men se vad är väl det här (haren hittade ägget).

Att det var ett ägg det visste haren, för han hade sett något sådant innan.

"Men tänk om det kunde bo någon där inne som jag kunde leka med".

Haren knackande på ägget, men ingen svarade.

"Tänk om det kanske finns en mus eller en elefant

 eller ett människobarn eller en som jag där inne".

Han knackar igen.

Nu är haren trött och lägger sig och somnar under de höga träden.

Tänk, då börjar det att knacka i ägget.

Skalet börjar att spricka och stora bitar av skalet faller ner på marken,

när en liten ankunge sticker fram sin röda näbb.

Ankungen kröpbur ägget och sträckte på sig.

Sedan började han titta sig omkring.

Han fick syn på haren som låg och sov.

"Undrar vad det är för något som ligger där".

Han går fram och känner på haren.

Haren vaknar till och tittar på ankungen,

men kan inte se ägget.

"Har du tagit det?", frågar han ankungen.

"Nej, det är därifrån som jag har kommit", sa den lilla ankungen.

"Har du inga lekkamrater?" frågade haren.

"Nej", sa ankungen.

"Men vad bra, då kan ju vi två leka".

Så sprang de längre in i skogen till en liten äng för att leka tafatt.

Kringel.

En ljuvlig morgon i maj föddes fem små taxvalpar.

En av dom var Kringel.

De växte och blev större som alla valpar gör.

Det första veckorna såg de precis likadana ut,

men när det hade gått nio veckor började

Kringel att växa och växa och växa,

så att han blev mycket längre än sina syskon.

Då han var helt fullvuxen hade han blivit den längsta taxen i världen.

Kringel var mycket stolt, det är nämligen mycket fint för en tax

att vara mycket lång.

När han var ett år gammal vann han den blå rosetten på en hundutställning.

Det betydde att han var den finaste hunden i världen.

Alla hundar beundrade honom.

Det var faktiskt bara Fiffi som inte beundrade honom.

Fiffi var den lilla taxen i huset på andra sidan gatan.

Kringel var förälskad och ville gifta sig med henne.

Men Fiffi bara skrattade åt honom.

Jag tycker inte om långa hundar, sa hon.

Men det är väldigt fint för en tax att vara lång, sa Kringel,

och jag vann den blå rosetten på hundutställningen.

Det bryr jag mig inte om, sa Fiffi.

Kringel blev ledsen, men han vsade det inte.

Gift dig med mig, sa han så ska jag göra allt för dig.

Det vill jag nog se först, sa Fiffi och gick sin väg.

Kringel gjorde vad han kunde.

Först hämtade han ett stort härligt köttben till Fiffi.

Tack för benet,sa Fiffi men jag tycker inte om långa hundar.

Och hon åt upp benet och glömde bort Kringel.

"Titta vad jag kan göra", sa Kringel när de mötter igen.

Det är ingen annan än jag som kan göra så här,

och så här gjorde han.

Inte så illa, sa Fiffi du passar verkligen för ditt namn.

Men jag tycker bättre om kringlor från bageriet,

och jag tycker fortfarande inte om långa hundar.

Nu var Kringel olycklig.

Det gick några veckor och Fiffi ville inte ens tala med Kringel.

Men en dag när hon lekte med en grön boll,

studsade den sin väg.

Fiffi försökte fånga den, men plötsligt trillade både hon och bollen

ner i ett djupt hål.

Fiffi försökte komma upp ur hålet,

men det var omöjligt.

Det var alldeles för djupt.

Hon blev väldigt rädd,

tänk om det inte kom någon,

då kanske hon skulle bli tvungen att stanna där alltid, alltid...

Men just då fick hon se Kringel vid kanten av hålet.

Jag ska hjälpa dig ropade han.

(Han hade hållit ett öga på Fiffi hela tiden

 och han kom springande för att hjälpa henne).

Vilken tur att Kringel var så lång.

Du har räddat mitt liv.

Du är underbar, suckade Fiffi.

Vill du gifta dig med mig nu, frågade Kringel.

Ja, För nu tycker jag om dig, sa Fiffi även om du är lång.

Och så kysste de varann, och gifte sig och en ljuvlig morgon

i maj föddes fem nya små taxvalpar.