En far som levde med sin fru och fyra söner hade börjat

bli lite bekymrad över sina söners ständiga gräl med varandra.

Han försökte gång på gång att lösa deras tvister genom hans

 uppmaningar men misslyckades mestadels alltid
att få slut på sönernas oenigheter.

Situationen bekymrade fadern allt mer och efter en hel del funderande beslutade han sig för att ge dem en praktisk illustration av det onda med splittring.

Han samlade sönerna en kväll i vardagsrummet,

och hade sedan dagen innan bett var och en av dem att ta med
sig en bunt av stickor till samlingen.

Sönerna hade nyfiket frågat varför fadern önskade detta,

men de hade endast fått i svar att de snart skulle få veta varför.

De började genast spekulera i olika orsaker, en av dem sade,

“Far vill säkert grilla och behöver därför en bunt med pinnar för att få igång
elden”. En annan sade, “Nej, det är ett test för att se hur mycket var och en
av oss kan samla på sig”. Den tredje konstaterade istället bestämt,

“Vadå eld och test snälla far är smartare än så,

han vill på detta sätt få oss att plocka undan alla kvistar och pinnar som samlats utanför vårt hus”.

Den fjärde av dem sade inget utan såg mest fundersam och koncentrerad ut.

När väl kvällen kom, hade sönerna redan satt sig i vardagsrummet för att få
reda på vad fadern skulle göra med alla dessa pinnar dem samlat.

Fadern började med att gå runt och plocka in pinnarna från sönerna.

Innan han var klar hördes en röst,

“Jag viste det, far kommer att räkna våra pinnar”.

En av sönerna som endast tagit med sig några pinnar började nu

känna sig lite besviken.

Fadern log mot sönerna och började istället placera pinnarna i en hög,

som han knöt fast.

Sedan bad han var och en av dem i följd att bryta pinnarna.

De försökte med alla sina krafter men pinnarna var för många

och de var tvungna att ge upp till slut.

Nu lossade fadern på snöret som band ihop pinnarna

och plockade fram varje pinne för sig.
Han placerade sedan en pinne i varje sons hand

och bad dem återigen att bryta pinnarna.

Men nu var det betydligt enklare och alla söner kunde belåtet lämna
över sina brutna pinnar till fadern.

Fadern vände sig mot dem med orden,

“Mina söner, om ni håller samman, och förenar er för att stödja
varandra, kommer ni att vara likt den samlade bunten av pinnar,

oskadda av alla försök från era fiender att bryta er,

men om ni är splittrade, kommer ni att
knäckas lika lätt som dessa enskilda pinnar”.

Pennmakaren höll just på att färdigställa ytterligare en penna

och skulle precis lägga ner pennan i en låda,
när han plötsligt placerar den åt sidan.

“Det finns 5 saker du behöver veta innan jag skickar ut dig i världen”,

säger han till pennan.
Pennmakaren fortsatte sedan med orden,

“Kom alltid ihåg dessa ord och glöm dem aldrig,

så kommer du bli den bästa pennan du kan vara. ”

Ett: “Du kommer att kunna göra många bra saker,

men bara om du tillåter dig själv att hållas i någons hand.”

Två: “Du kommer att uppleva en smärtsam vässning från tid till tid,

men du behöver det för att bli en bättre penna. ”

Tre: “Du kommer att kunna korrigera eventuella misstag

som du kan komma att göra. “

Fyra: “Den viktigaste delen av dig kommer alltid att vara

vad som finns inuti dig. ”

Och fem: “På varje yta som du används på, måste du lämna dina spår.

Oavsett vilken situation du befinner dig i måste du fortsätta skriva”

Efter det placerade pennmakaren pennan i lådan,

och fortsatte med att tillverka nästa penna.
Pennmakarens lärjunge som stod vid sidan om och lyssnade

på sin lärare frågade,
“Det var vackra och visdomsfulla ord till en penna,

skulle du även kunna ge mig några goda råd.”

Pennmakaren svarade då, “Följ du också de råd som gavs till pennans,

så kommer du också kunna bli det bästa du kan vara.”

“Hur menar du, det funkar ju inte på för mig”, sade lärjungen.

Läraren svarade då,

Ett: “Du kommer att kunna göra många bra saker,

men bara om du tillåter dig själv att hållas i Guds hand.

 Och tillåter andra människor att ta del av det goda du välsignats med. ”

Två: “Du kommer att uppleva en smärtsam vässning från tid till tid,

genom att gå igenom olika problem i livet,

men det behöver du för att bli en starkare person. ”

Tre: “Du kommer att kunna rätta till eventuella misstag som du kan göra.”

Fyra: “Den viktigaste delen av dig kommer alltid att vara

 vad som finns på insidan”

Och fem: “På varje yta du passerar, måste du lämna dina spår.

Oavsett vilken situation du befinner dig i,
måste du fortsätta att göra dina arbetsuppgifter. “

Tänk på nån…

Tänk på någon som är dig när.

Tänk på någon som är här.

Säg till den, jag älskar dig!

Så säger någon det samma till mig!

Ring en vän för att säga hallå!

Tänk på dom som alltid är små.

Våga fråga hur någon mår!

Vänta på svaret innan du går!

Träffar du någon, ge dom en kram.

Tänk lite längre endera dan´.

Skjut inte upp det som kan göras idag!

Men stanna upp, om än för ett tag!

Av: L-A Ersson

Ängeln.

- Varje gång ett snällt barn dör, kommer en Guds ängel ned till jorden,

tager det döda barnet på sina armar,
breder ut de stora, vita vingarna, flyger fram över alla,

de ställen, barnet haft kära, och plockar en hel hand full av blommor,

som han för upp till Gud,
där de ska blomma ännu vackrare än på jorden.

Den gode Guden trycker alla blommorna till sitt hjärta;

men den blomma, som är honom kärast, ger han en kyss,

och då får hon röst och kan sjunga med i den stora lycksaligheten.

Se, allt detta berättade en Guds ängel,

då han bar ett dött barn upp till himmeln,

och barnet hörde på som i en dröm;

och de for fram över de ställen i hemmet, där den lilla hade lekt,
och svävade genom trädgårdar med vackra blommor.

- Vilka ska vi nu ta med oss och plantera i himmeln frågade ängeln.

Och där stod ett smärt, vackert törnrosträd,

men en elak hand hade brutit stammen,

så att alla grenarna, fulla av stora, halvt utspruckna knoppar,

hängde vissna ned runt omkring det.

Det stackars trädet! Sade barnet.

Tag med det, så att det kan komma att blomma där uppe hos Gud!

Och ängeln tog det, och kysste barnet ,

 och den lilla öppnade till hälften sina ögon.

De plockade av de rika praktblommorna,

men tog även den föraktade prästkragen och den vilda styvmorsblomman.

Nu har vi blommor! sade barnet, och ängeln nickade,

men de flög ännu icke upp till Gud.

Det var natt och alldeles tyst; de var ännu kvar i den stora staden
och svävade omkring på en av de smalaste gatorna, överallt det låg hela högar
av halm, aska och allt slags bråte; det hade varit flyttningsdag; där låg
tallriksbitar, gipsstycken, trasor och gamla hattkullar,

kort sagt allt som icke såg bra ut.

Och ängeln pekade i all denna oreda ned på några skärvor

av en blomkruka och på en jordklump,

som hade fallit ur den och sammanhölls mest med rötterna av en stor,

vissen ängsblomma, som inte dög och därför kastats ut på gatan.

Den här tar vi med oss, sade ängeln; jag skall berätta dig dess historia,

medan vi flyger.

Och så flög de, och ängeln berättade:

Där nere vid den smala gatan, i den där låga källaren,

bodde en fattig, sjuk-gosse; han hade, allt ifrån det han var helt liten,

 Ständigt varit sängliggande; när han var som allra raskast,

kunde han på kryckor gå ett par gånger fram och tillbaka i

den lilla kammaren, det var alltsammans.

Några dagar under sommarn föll solstrålarna en halv timmes tid in i

källarförstugan, och när då den lille gossen satt där och

lät den varma solen skina på sig och såg det röda
blodet genom sina späda fingrar,

som han höll framför ögonen, så hette det:

Ja, i dag har han varit ute! - Han kände skogen i dess fagra

vårgrönska endast där genom, att grannens son förde till

honom den första bokkvisten, och denna höll han över sitt huvud

och drömde sig då vara under bokarna,

där solen sken och fåglarna sjöng.

En vårdag kom grannens son till honom även han med ängsblommor,

och bland dem var händelsevis en med rot;
därför sattes den i en blomkruka och ställdes i fönstret strax invid sängen.
Och blomman var planterad av en lycklig hand;

hon växte, sköt nya skott och bar varje år sina blommor.

Hon blev den sjuke gossens vackraste trädgård,

hans lilla skatt på denna jord; han vattnade och skötte henne och lagade,

 att hon fick varje solstråle, ända till den sista,

 som föll in genom det låga fönstret; och blomman själv växte in i hans drömmar, ty för honom blommade hon,

spred sin doft och gladde öbat; mot henne vände han sig i döden,

då vår herre kallade honom. - Ett år har han nu varit hos Gud,

ett år har blomman stått glömd i fönstret, vissnat och därför vid flyttningen blivit utkastad bland soporna på gatan.

 Och det är den blomman, den fattiga, vissna blomman,

som vi tagit med i buketten, ty den blomman har skänkt större

glädje än den präktigaste blomma i en drottnings trädgård.

- Men hur vet du allt detta?
frågade barnet, som ängeln bar upp till himmeln.

- Jag vet det, sade ängeln.
Jag var ju själv den där sjuke, lille gossen, som gick på kryckor!

Min blomma känner jag nog igen.

Och barnet öppnade sina ögon
helt och hållet och såg in i ängelns vackra, glada anlete, och i samma
ögonblick var de i Guds himmel, där det var glädje och lycksalighet.

Och Gud tryckte det döda barnet till sitt hjärta,

och då fick det vingar som den andre ängeln och flög hand i hand med honom; och Gud tryckte alla blommorna till sitt hjärta, men den fattiga, vissna ängsblomman kysste han, och hon fick röst och sjöng med alla änglarna,

som svävade omkring Gud, några helt nära, andra runt
omkring dessa i stora kretsar, allt längre bort i det oändliga,

 men alla lika lyckliga. Och alla sjöng både, små och stora,

det snälla, fromma barnet och den fattiga ängsblomman,

som hade legat vissen och utkastad i soporna bland
flyttningsskräpet på den smala, mörka gatan.

Av: Okänd.

Maj,Maj, måne,

jag kan lura dig till Skåne!

Där finns en apa

som kan lura dig tillbaka!

Vintern är slut,

lövträd slår ut.

Djuren får ungar,

vi går ut och gungar.