Att se sitt barn frysas ut och nonchaleras av klasskamrater är

så hemskt att det känns som att få en kniv genom hjärtat.

Det vet jag eftersom jag just nu är i den situationen.

Jag börjar med att berätta att i våras så fick min dotter reda

på att hennes bästis skulle flytta och bytta skola

under sommaren.

Hon bor fortfarande i staden men inte på samma ort.

Min dotter har varit orolig under sommaren och undrat hur det ska gå

 och vi har sagt att det kommer att gå bra

och att de kan träffas fast de inte går i samma skola.

Så när höstterminen började så börjar också problemen.

För det första så bytte de lokal (hus), får en ny lärare

och så bästisen som inte går kvar.

Allt detta visste hon ju innan sommarlovet men det blev

som en chock för henne ändå.

Så andra dagen hon gick så bönade och grinade hon

och sa att jag skulle ta med mig henne hem igen.

Så där står jag i skolan och ska lämna henne

och jag får inte följa med upp till klassrummet (för henne),

och jag kan ju inte ta med henne hem igen.

Och nu undrar ni väl varför,

och ni ska veta att jag tänkte att fan,

 hon får åka hem men så tänkte jag också

vad blir bättre då? Nästa dag blir det ju likadant.

Så nu i efterhand så tycker jag nog att jag gjorde rätt

men då tyckte jag inte det.

Hon fortsätter att grina och vill hem och jag känner mig som en bov.

Jag ber om att få följa med upp till klassrummet igen,

men får inte! Så jag lämnar henne där nere i hallen

på skolan och åker till jobbet.

Hela resan in till jobbet så grinar jag och ringer till maken

och berättar vad som hänt och ber honom att ringa till klassrummet

och hör om hon kommit dit och det har hon.

Sen efter skolan så har L-A, dotra och läraren ett samtal

där dom lärde känna varann lite bättre i alla fall.

Efter det så kändes det lite bättre med den saken i alla fall.

Då börjar det andra. När de är ute på rasterna så får hon

inte vara med kamraterna.

Och får hon vara med så ser de till att hon blir utanför i leken.

Det är ren och skär utfrysning som gäller

och säger min dotter något till dom

så påstår dom sedan att det har dom inte hört.

På skolan har de ”tjejsnack” och ”killsnack” var för sig,

och min dotter tog upp att hon inte fick vara med

och att de retades. På ett ”tjejsnack”  

(Snacka om att man blir stolt i bedrövelsen.

Att våga säga inför dom som retas och mobbar att hon känner sig utanför)

men de påstog att så var ju inte fallet.

Efter detta har utfrysningen minskat men den finns fortfarande kvar

Det jag hoppas är ju att hon berättar allt hemma

så att hon inte går och är tyst.

Nu ska vi ha ett föräldramöte snart som innehåller

prat om kränkningar och att det ska bli bättre sammanhållning i klassen.

Hon har alltid varit en fysiskt stillsam person och lite tystlåten.

Så då drar hon sig undan och blir ledsen i stället

Här hemma har vi präntat in i henne

”Att behandla andra som du själv vill bli behandlad”

och ”Har du inget snällt att säga om en människa

så var hellre tyst”.

Det tycker jag är en ganska bra regel att hålla sig till.

Hur en mobbad känner sig:

Den mobbade trycks ju sakta men säkert totalt

ned i skorna och drar sig undan,

tittar ned i backen istället för att våga möta sina plågoandar

och mobbarna får därmed ett ännu hårdare grepp om personen.

Men hur lätt är det som barn att fräsa ifrån

och vara stark i ett sådant utsatt läge?

Fråga mig för jag har varit i båda situationerna,

både blivit mobbad och mobbade andra.

Att vara utsatt för mobbing tär ju naturligtvis hårt på självförtroendet

och till slut tror ofta den mobbade att han/hon faktiskt

är så dum/ful eller vad de nu kallar offret, som de andra påstår.

 Då är det inte lätt att gå med huvudet högt

och försöka strunta i klasskamraternas elakheter!

Jag anser att det i första hand borde vara vi föräldrar och andra vuxna,

som visar, vägleder och förmanar våra och andras barn.

Det finns inget som helst försvar för att blunda för felaktigheter

i barnens beteénde!

Det är allas vår förbaskade plikt att gemensamt

fostra barnen/ungdomarna i samhället!

Om vi alla la oss i lite mer och inte var så jäkla bekväm

så skulle ju också de barn/ungdomar

som har ett felaktigt beteénde få fler vuxenreferenser att se upp till,

än endast sina ”ointresserade” föräldrar!

 
Som förälder har man ju inte särskilt mycket

inblick i vad som sker under skoltid.

Man finns ju inte där på plats.

Man borde känna sig trygg med att andra vuxna

som arbetar på skolan skall se till att barnen har en dräglig tillvaro!

Det anser jag att vi ska kunna förvänta oss av skolan!

Men med alla neddragningar inom skolan så finns det snart bara lärare och dom skall både ha barnen i klassrummen och sedan gå ut på skolgården som rastvakt. När skall dom få sina lagstadgade raster?

Det går hur mycket utbildad och kompetenta personer arbetslös som går hemma och uppbringar A-kassa. Som skulle kunna vara ett vuxet stöd och förebild på skolorna. Som hjälp i klassrummet och som stöd på skolgården.

Ett förslag är ju att ge mobbarna en uppgift att se till att ingen blir utstött,

att alla beter sig kamratligt så kanske mobbarna kan lägga sin

Naturligtvis måste det ske med lite list från skolans sida för att få dessa elever

att inse att de kan utföra något gott genom att få detta ansvar.

Man ska naturligtvis få dem att tro/se att just de,

med sin ledarförmåga,

 (mobbarna är ju oftast en slags ledare för klassen vilka resten,

av rädsla mer eller mindre följer!),

skulle kunna få skolan att bli trivsam för alla.

De ska alltså känna att detta är ett privilegium

och inte en bestraffning!

Att ge dem en meningsfull uppgift där de får känna

att de faktiskt kan vara till nytta och åstadkomma något

tror jag är den bästa vägen till lugnare skolmiljö!

Vinnare...

Att vara vinnare innebär inte att man måste
vara störst, bäst och vackrast.
Det är inte en fråga om prestation,
utan förmågan att vara sig själv.
Det är att möta människor öppet och ärligt.
Att inte försöka ge andra en falsk bild av sig själv.
Det är att välja, är att välja äkthet i stället för tillgjordhet.

En vinnare tänker självständigt och tar ställning.
Hon lever här och nu och engagerar sig
för världen och för människorna.

En kvinnlig vinnare klagar inte,
och önskar inte hela tiden att saker och ting var annorlunda,
utan gör hela tiden det bästa av situationen.
Hon varken gnäller, stönar eller beklagar sig.
Nej, en vinnare gläder sig åt livet och är
verkligen en tillgång för sig själv och andra människor.

Motgångar kommer inte att nedslå en vinnare,
för hon vet att detta ofta kan vara en hjälp till
sin egen tillväxt som människa.

Att vara en lyssnande människa
är att kunna ge människor av
sin tid, intresse och engagemang.
Det är en människa,
som är värdefull för människorna i sin omgivning,
och måtte vi alla lära oss att vara lyssnande,
lyhörda personer på vår väg genom livet.

Mattesaga om Girafferna.

* Det var en gång tre giraffer som var ute och gick på promenad.

Vad tycker ni att girafferna ska heta?

* Girafferna åt löv på träden. Hur många löv åt girafferna?

* Giraffernas mamma kom förbi och bjöd girafferna på frukt.

Girafferna fick fem frukter. Hur ska dom dela lika?

* Girafferna var nu mätta och fortsatte sin promenad.

Men nu stötte girafferna på en flod. Men hur skulle dom ta sig över?

* Girafferna blev trötta och lade sig att vila i gräset. 

En giraff somnade.

Den andra giraffen byggde ett hus av pinnar som han hittade i gräset.

Är det någon som vet hur man gör en kvadrat av pinnarna undrade giraffen?

* Bredvid girafferna stod en gran.

Men titta i granen finns det saker som inte passar till granen.

Kan ni hjälpa mig att visa vilka saker som passar till granen?

* Nu var det dax att gå vidare.

Snart blir det kväll och då blir det mörkt. 

Den ena giraffen hade hittat en påse med pärlor bakom en sten.

Titta sa han till dom andra girafferna.

Då kom det fram en fe bakom stenen.

Feen hade en fin låda bakom sig.

Om ni kan sortera pärlorna till mig så ska ni få öppna min låda

och få en present. 

Feen hade också en ledtråd på vad som fanns i den fina lådan. 

Kan ni barn gissa vad det är om jag säger: skatt.

* Rätt svar: Guldpengar

Av: Okänd.

Blommålning.

 Klipp ut en blomma av hård kartong.

Sen doppas blommorna i färg.

Och tryck sen blomman på papper och låt torka.

När det torkat så limma en cirkel för centrum och blad.

Fönsterspöke/pumpa.

Du behöver:
Vitt papper
Orange papper
Färgat silkespapper gärna svart, rött eller gult
Lim

Gör så här:
Klipp ut ett spöke eller en pumpa och gör hål för ögon och mun.

Limma fast färgat silkespapper på baksidan.

 Sätt upp dem på ett glasfönster med häftmassa

så lyser ljuset in genom deras ögon.

Jätesöta.

Med de absolut minsta kan man göra sådana här coola fingerfärgspindlar:

Du behöver:

Fingerfärg
Papper
Skakögon

Gör så här:

Fyll barnets hand med färg (inte tummen)
Lägg ett ”tryck” åt höger och ett åt vänster

med överlappande handflator så liknar det en spindel.

Sen kan man klistra dit ögonen och klippa ut om man vill.

Små enkla spöken till halloween sätter du upp i huset

och är enkla att göra.

Du behöver:

Vita servetter (innerdelarna på en mönstrad går bra)
Vita flirtkulor(en för varje spöke)
Svart tuschpenna
Piprensare

Gör så här:

Lägg flirtkulan i mitten på servetten.

Låt servettens delar falla ned på sidorna

och knyt en knut om ”halsen” på spöket med piprensare.

Resten av piprensaren kan man göra till en öggla

att hänga upp spöket i.
Måla två svarta ögon på spöket.

Klart!

Detta är evigheten och allt jag lovat dig.

En dag är livet på jorden slut,
men här börjar ett nytt.
Jag lovar dig ingen morgondag,
men idag kommer vara för evigt.
Och eftersom varje dag är samma dag,
finns ingen längtan efter det förflutna.

Så när morgondagen börjar utan mig
tro inte att vi är långt ifrån varandra,
utan varje gång du tänker på mig,

är jag här i ditt hjärta.